Jag gick på samtal. En kär vän rekommenderade det och det var fantastiskt. Jag kom dit omtumlad, ångestfylld. Avskedet på Sergels torg höll på att sluta i en kyss. Han tog initiativet, jag vände mig bort.
Kallras i hela bröstet, ryggen och armarna. Fruktansvärt. Samtidigt mest fysiskt, inte så mycket mental ångest. Lyckan låg ju där i botten ändå. Hålla hand. Värmen.
Min fråga blev "Varför gör jag såhär?" och den vann. Jag blev coachad. Horrorskönt är nog det bästa uttrycket. Hon ställde många frågor och det var väldigt ovant att sitta framför nio andra personer och svara ärligt och rakt på väldigt privata frågor. När hon ställde frågan om vad jag kände märkte jag själv att jag rätade på mig och började stråla. Hon sa att det syntes väldigt tydligt. Ljuset, leendet, kärleken. Det syns.
Avslutningen, efter coachningen, var väldigt bra. Alla fick tala om vad de kände och tänkte under min coachning och kärleken och medkänslan jag fick där var fantastisk.
Slutsatsen blev ändå att jag måste få fast mark under fötterna. Oavsett varför jag driver detta framåt. Jag måste bottna, jag måste veta vad han vill, vad vi vill, vad vi ska och inte ska och hur. Annars går jag under. Jag kan inte gå omkring i konstant kallras hela tiden. Jag kommer att krascha. Det vill jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar