Han strålar. Jag strålar. Vi kan inte se på varandra på arbetstid.
Men jag mådde fruktansvärt dåligt. Oerhört mycket kallras och ångest, konstant. Jag kände att jag inte kunde fortsätta på det här sättet. Min första tanke var att gå hem och sova länge. Jag sa att jag skulle gå hem. "Vill du vara ensam?" var svaret. Och det spontana, och ärliga svaret på det var ju "Nä."
Så vi gick. Tog fel buss. Hamnade på fel sida av stan. Till slut hittade vi ett café som var någorlunda mysigt. Satte oss. Höll hand. Pratade. Diskuterade. Funderade. Regler? Vad gör vi? Hur förhåller vi oss? Vad hände där på Sergels torg? Vill vi det? Vill vi gå vidare? Varför har detta hänt? Är det för att han är missnöjd med sitt? Varför driver jag på?
Så många frågor, så lite tid. Men så mycket kärlek.
Jag fullständigt nere i botten, energimässigt. Orkar knappt resa på mig. Oerhörda kognitiva svårigheter.
Vi gick mot tunnelbanan.
Han: Tänk om vi hade kysst varandra, där på Sergels torg! Vansinne. Mitt på torget, massor av folk!
Jag: Är det bättre här då?! på en tom gata mitt i stan.
Han: Sluta!
Han: Nu vågar jag inte fråga om du vill...
Jag: Om jag vill!?
Han: Ja, kyssas?
Och så blev det.
Omtumlande. Lycka.
Vad är nästa gräns? frågade jag.
Det vet du.
Men jag blev lugn. Nu vet jag. Vi känner lika. Jag bottnar. Vet vad han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar