16 juni 2017

Kärlek, ja

Det diskuterade vi en timme häromdagen. En alldeles väldigt trevlig timme. Inget extra, inget hände. Bara vi två, i ett konferensrum, diskuterandes livet. Fantastiskt.

Inga direkt överväldigande, världsomvändande slutsatser. Men vi kom lite närmare varandra. Pratade lite mer. Om allt. Och inget.

Resten av dagen fick jag lägga band på mig för att inte varje minut titta var hen var. Vilket konferensrum, upptagen eller ledig. Lyssna på alla röster. Svårt. Samtidigt tillåter jag mig att njuta av att jag är så huvudlöst, löjligt förälskad.

Men rastlösheten börjar tära på mig. Idag var jag tråkig. Arg. Ensam. Uttråkad. Svårt att sysselsätta mig med något vettigt. Jag hoppas det går över snart.

Finna sig

Läser Agnes bok och gillar den inte. Gillar inte våpigheten. Gillar inte hur hon definierar sig själv efter andra. Gillar inte hur hon endast finns till i andras blickar. Agnes själv gillar inte Anna. Det kan jag förstå. Agnes är inte sån. Det är inte självbiografiskt. Borgerligheten är dock självupplevd.

Hur kan man vara sån? Som Anna. Är folk såna? Är det jag som är onormal?

Agnes sa i ett författarsamtal att hon inte tror på att folk gör misstag och lär av dem. Eller åtminstone är hon inte sån. Det förvånar mig. Min självbild och världsbild utgår från just det. Man lever, gör misstag och lär av dem. Funderar och gör om, gör rätt. Ibland måste man göra fel flera gånger innan man gör rätt, men man förstår till slut. Tror jag. Är jag.

Jag skärskådar mina misstag och mina lyckade tilltag, lika mycket som allt annat jag gör. Jag funderar, vrider och vänder på saker och ting och kommer fram till vad jag tycker. Vad jag vill ändra på. Och inte ändra på.

Jag arbetar hårt på att inte döma. Att inte låta förhastade slutsatser fördunkla mitt omdöme. Det är svårt. Men nyttigt. Ofta måste jag påminna mig själv "Inte döma." Snällt och vänligt. Backa ett steg. Fundera på den personens skäl att göra som hen gör.

11 juni 2017

Vad är kärlek?

Ja, det frågade hen häromdagen.

Jag tror att jag har svaret.

Kärlek = bekräftelse.

Imorgon ska jag fråga vad hen kom fram till.

Länge sen

Behöver återigen ett andningshål. Jag vet vad jag ska göra, och inte göra, men behöver ventilera.

Återigen är jag förälskad. Huvudlöst. I en kollega. Besvarat eller inte - spelar ingen roll.

Jag njuter ofta. Tillåter mig verkligen att njuta. Att ha dessa känslor, att bli glad när jag ser henom. Att gå runt ett extra varv, att ha hörseln på helspänn.

Det händer då och då. Med några års mellanrum. En praktikant, hen försvann så det gick över. En nära kollega, jag blev sjuk så det gick över. Men båda gångerna tillät jag mig känna, drömma och fantisera. Eftersom jag vet vad jag vill. Jag älskar mitt liv och vill inte mista det för allt i världen. Jag vill inte göra något med någon annan.

Men just nu känner jag mig polyamorös. Jag älskar min man och jag älskar min kollega. På olika sätt, ja, men kärlek är det. En mogen och varm kärlek till min man och en huvudlös förälskelse i min kollega. Det är ok. Ibland är det jobbigt.

Ibland blir jag så speedad. Jag blir rastlös. Vill, vill, vill. Messa, maila, ringa. Men nej, det gör jag inte. Tack och lov. Men när hen kommer upp på messenger på jobbet får jag hjärtklappning. Hen verkar intresserad tillbaka, vissa saker hen säger är insinuanta mot att det finns ett intresse. Men jag vågar inte tolka välvilligt och tro att det är besvarat. Egentligen, innerst inne, vill jag inte att det ska vara besvarat. Då kommer jag nämligen att behöva göra ett verkligt val. Och jag vet vad jag väljer - min familj - men jag vill inte ha den besvikelsen, det krossade hjärtat. Det är mycket enklare att fortsätta fantisera, hoppas men faktiskt veta att det inte blir något. Bara fantasier.

Jag har varit intresserad av hen länge. Drömt om. Men inte mer än så. Nu har något mer hänt. Vi har börjat jobba ihop mer och träffas mer på jobbet. Vi trivs ihop. Vi pratar mycket.