Närvaro

Närvaro. Fullständig närvaro. Misstas ibland för tålamod men det är nog inte samma sak.

Häromdagen plockade jag äpplen med min fyraåring. På barnets villkor. Vi hade en äppelplockare som jag bara höll i så den inte skulle ramla ner. Fyraåringen styrde. Ibland inte nöjd med min insats men det gick. Jag fick plocka ibland. Lyckan när fyraåringen fick tag på ett litet äpple. Lyckan när ett äpple ramlade ner i gräset. Underbart.

När vi - läs jag - hade tröttnat på äppelplockaren klättrade vi upp i trädet. Högt, högt upp. Fyraåringen var lycklig så som bara en fyraåring (och faktiskt en utmattad 42-åring) kan vara. Vi stod där uppe och plockade. Sträckte oss efter de solmogna gulröda äpplena. Lade ner dem i kassen, skrattade och pratade.

Fullkomlig närvaro. För både mig och fyraåringen. Inga tankar om något annat. Inga tankar på att ramla ner. Inga tankar på vad vi borde göra sen, eller istället. Bara ett par timmars lycklig äppelplockning.

Grädden på moset var att fyraåringen sen själv fick köra några äpplen i jospressen och dricka egenhändigt gjord jos på egenhändigt plockade äpplen.