22 oktober 2007

Vem bryr sig, egentligen?

Jag fick ett upprop via mailen, om en treårig flicka som blivit våldtagen. Det var det vanliga, ett mail med en berättelse och en lista längst ner som man ska skriva på och sen skicka vidare. När listan är "full" ska den som ska skriva på längst ner också skicka in den till någon, för att namnunderskrifterna ska synas någonstans.

Jag stöder syftet men gillar inte medlet. Om jag får det av en person som skickat till tio stycken så är det alltså tio identiska listor ute. Sen skriver jag på och skickar till tio personer så är det bara ett namns skillnad på min listan och den jag fick den av. Och så fortsätter det så. Dessutom - är det verkligen någon som skickar in detta?

Det känns mer som att alla dövar sitt dåliga samvete typ "Jag brukar inte skicka vidare sånt här, men det här var viktigt." och så har man gjort sin rädda världen-insats för dagen. Men man kollar ju aldrig att namnunderskrifterna kommit till rätt ställe till slut.

Det vore ju mycket bättre om den som startar ett sånt här upprop tar sig själv och sin mission på allvar och startar en insamling på www.namninsamling.com eller www.namninsamling.se och sedan faktiskt skickar in listorna vid lämpligt tillfälle.

Men det är väl ett symptom av idag. Vi upprörs men orkar inte göra så mycket mer än att skriva på ett upprop på nätet. Inte ens kolla om det fick någon effekt.

16 oktober 2007

Oro

Är folk för oroliga? På en del bloggar jag läser oroar man sig för precis allt. Hela tiden. Kommer på nya saker att vara orolig för, lägger en hel massa tid på att oroa sig för saker som knappt ens händer över huvud taget.

Det är väl i och för sig sunt att oroa sig, till en viss grad. Så att man är förberedd den dagen det händer något. Eller? Nja. Att oroa sig är att ta ut ränta på framtiden, utan att man vet hur mycket det blir, eller nåt liknande klokt jag hörde/läste nånstans.

Om jag konstant oroar mig för att tappa barnet, att det ska dö i plötslig spädbarnsdöd, att saker ska ramla ner och slå det i huvudet, att det ska ramla ner från soffan eller sängen... så har jag ju knappt nån tid för att njuta av barnet. Njuta av den varma lilla kroppen som klänger sig fast i mitt hår, njuta av skratt och lek.

Jag försöker så gott det går att inte oroa mig. Det är klart att det är svårt, men ändå. Om något händer så får jag ta itu med det då. Det hjälper inte att jag har tänkt igenom olika scenarion hur många gånger som helst - jag vet ändå inte hur jag reagerar när lill*n sväljer en glaskula, ramlar ner och slår huvudet i soffbordet eller trillar ur vagnen.

Nära föräldraskap!

Det är så konstigt. Många längtar efter barn, länge. Många försöker länge och till slut blir det barn. Samhället talar om för oss att vi ska ha barn för att de ska försörja oss. Hela livet är liksom inställt på barn. Så kommer då detta efterlängtade lilla knyte och föräldrarna blir absorberade av det, älskar det och ger det allt det vill ha.

I ungefär fyra månader. Sedan kommer BVC och talar om hur man ska göra. Man ska inte mata på nätterna. Man ska inte låta barnet sova i föräldrarnas säng längre. Man ska introducera vanlig mat så snart som möjligt, för snart ska man ju börja jobba och då måste barnet kunna gå på dagis och äta som alla andra.

Hur kommer det sig att man bara får vara förälder som man vill i knappt ett halvår? När man får barnet tjatar BVC tvärtemot om att "Det är ni som känner barnet bäst, det är ni som vet vad h*n vill, det är ni som förstår vad skriken betyder."

Vilket i och för sig är rent skitsnack. Men sen, när man börjar lära känna det lilla knytet, när skriken börjar betyda något och man har en relation. Barnet ler och skrattar, känner igen mamma och pappa och utforskar världen med dem som trygg bas. Då ska man börja ta avstånd. Inte vara den där trygga varma famnen längre, utan skuffa bort barnet, till den egna, tomma och kalla sängen och helst till ett eget rum, på lagom avstånd från mamma och pappa.

BVC säger naturligtvis att de ger dessa råd för vårt - föräldrarnas - bästa. För om vi inte säger ifrån nu, innan barnet "kommer in i andra halvåret" så kommer vi ha stora problem sen. Barnet kommer inte att vilja sova i sin egen säng och vi kommer att missa "smakfönstret" så att h*n inte vill äta mat. Och om h*n inte somnar i sin egen säng kommer h*n inte vilja vara där alls. "För om man somnar i mammas eller pappas famn och sen vaknar någon annan stans, så kan man bli väldigt rädd och börja skrika."

Nu ska vi se här. Hur många tonåringar känner ni som sover i mammas och pappas säng varje natt? Hur många sex-sjuåringar känner ni som fortfarande bara äter bröstmjölk? Hur många trettioåringar känner ni som vaknar skrikande i sin säng varje natt, för att de somnat i mammas famn?

Inte? Konstigt. För det är ju det BVC säger, att om vi inte sätter gränser för barnen NU, innan de blir "för gamla" så kommer det aldrig att gå.

Smakfönstret - hur funkar det? Att om jag inte ger lill*n potatis när h*n är exakt sex månader så kommer fönstret att stängas och h*n kommer aldrig vilja smaka något annat än mjölk? Och varför ska h*n inte få sova i vår säng om h*n och vi trivs med att ha henom där. För att inte tala om "somna i famnen och vakna i sängen". Barnet sover i sin säng eller vagn fyra-fem gånger om dagen, och hela nätterna. Varför skulle h*n plötsligt bli rädd för sin säng, bara för att h*n somnat någon annan stans? Varför skulle h*n plötsligt börja skrika bara för att h*n somnade i sjalen och vaknar i vagnen? H*n har sett dem alla förut när h*n är sex månader. Nej, istället ska vi låta henom skrika sig till sömns i femminutersmetoden eller andra terrormetoder, "så att mamma och pappa får sova ordentligt". Vem kan sova när barnet är övergivet och gråter sig till sömns?

Nu när jag äntligen börjar förstå mitt lilla knyte vill jag ju fortsätta kommunicera med det. Om h*n mår bra av att somna i sjalen så ger jag henom den möjligheten. Om h*n vill smaka päron först när h*n är 11 månader så är det helt ok. Det finns mjölk att äta fram tills dess. Vill h*n sova i vår säng av någon anledning så går det också bra. Jag är helt säker på att h*n kommer att bli ett harmoniskt litet barn som äter det mesta och sover i stort sett var som helst.

01 oktober 2007

Urk

Ibland är det bara skitjobbigt att vara mamma. Ibland har jag ingen lust alls med lill*n. Jag vill vara ifred med min tidning, min dator, min sömn, mitt allt. Inte sätta någon annan först.

H*n är inne i en mammig period nu. Det spelar ingen roll vem som håller henom på dagarna, men när h*n ska sova är det kört. Bara mamma som duger. På nätterna vaggar pappan henom, men det hjälper inte. Skrik, skrik skrik. När mamma kommer är h*n som förbytt, somnar på någon sekund. Tills h*n ska ner i sängen - då är det kört igen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt. Helt enkelt.