27 december 2007

Den hemlige kocken

Min julklappsbok får mig nästan att börja gråta. Vad gör vi med vår mat? Vad stoppar vi egentligen i oss och våra barn? Fruktansvärt.

Mitt nyårslöfte blir att äta ännu mer sunt, ekologiskt och framförallt gott!

13 december 2007

Ett annat hatobjekt

En annan sak jag avskyr med julen är alla dessa julkort. Inte "vanliga" julkort, utan de här julkorten med folks barn på. Om jag har en kompis jag inte träffat på nåt år så vill jag ju se hur hen ser ut, inte hur henoms barn ser ut! Barn som jag i många fall inte ens har träffat, någonsin.

Jag fullkomligt avskyr dessa kort!

Så såna tänker jag inte skicka själv. Jag skickar inte julkort alls, i och för sig, så det problemet är ju löst redan där.

29 november 2007

Julen, i år igen

Ett inlägg hos Tingeling fick mig att börja fundera på min relation till julen.

I många år har jag avskytt julen. Jag avskyr själva hetsen kring julklapparna. "Klapparna gör julen" sade någon häromdagen. Jag kontrade med "Klapparna förstör julen".

Jag fullkomligt avskyr att jaga klappar åt folk. Köpa meningslösa saker som de oftast inte ens tycker om - om man inte träffar superrätt förstås. Men det kräver ju att man har funderat i månader och känner personerna väldigt väl. Det gör jag sällan.

Sen avskyr jag att få presenter, av samma anledning. Om jag önskar mig något (jag brukar bli tvingad att skriva en önskelista) så skriver jag väldigt tydligt vad det är jag vill ha. Sen får jag nån variant på det, för att givaren var kreativ och tänkte "Det här gillar hon säkert, det är jag övertygad om!" och så sitter jag där med nåt jag inte vill ha, igen.

Dessutom avskyr jag att inte bli lyssnad på. "Jag vill inte ha julklappar." känns som ett ganska enkelt och lättfattligt påstående. Men nej, där kommer klapparna ändå. Det har lett till att jag börjar gråta redan i oktober, för jag vet att jag kommer bli överkörd i år igen. Femton nejtack, det spelar ingen roll. Presenterna kommer och förklaringen "Men jag tycker det är så roligt att ge bort."

Tänk om man översätter det här till matbordet?

- Vill du ha lite mera mat?
- Nejtack, jag är mätt.
- Men är du säker, inte lite mera kött och potatis?
- Nej, det är bra, jag är fullt nöjd, jag får inte ner mer.
- Men du får lite ändå, det är så trevligt att se dig äta.

Hur många skulle gå med på det? Det är ju fullkomligt absurt.

Nu har vi barn, så nu MÅSTE vi ju fira jul med klappar. Ungen är för fasen åtta månader gammal vid jul - hen kommer ha mer glädje av pappret än klapparna, men tror ni att någon bryr sig? *suck*

23 november 2007

Att lita på sig själv

Det gör mig så beklämd att dagens föräldrar inte vågar lita på sig själva och tro på att de kan läsa sitt lilla barn och veta att det mår bra.

Jag träffade en ytlig bekant igår som var orolig för sin amning. Hon har haft jätteproblem med amningen, feltag och såriga bröstvårtor och allt har varit skit. Nu funkar det jättebra, hon och lill*n har underbara amningsstunder. Nu är dock barnet snart åtta månader och hon har börjat introducera mat sedan ett tag. "Målet" är att få i barnet en barnmatsburk till lunch och så gröt på kvällen och alla mellanmål.

"Men jag får inte i henne mer än en halv burk och jag vet inte hur jag ska göra! Och dessutom tycker min svärmor att jag ska sluta amma."

Hon berättade att hon "är för snäll" på nätterna och låter lill*n äta bäst hen vill och då äter hen massor. Då är det ju inget som stör och mamma tycker det är gosigt.

Men hon var alltså orolig för att 1. Lill*n får inte i sig tillräckligt med mat och 2. ska hon inte sluta amma snart?

Lyckligtvis var vi flera som sa åt henne att stå på sig med amningen. Skit fullständigt i svärmor och amma så länge du och lill*n vill! Och vad gäller maten, är hen glad och nöjd och går upp i vikt enligt konstens alla regler behöver hen väl inte mera?

När vi diskuterade det här var det fler som undrade över sovmönster och det visade sig att alla våra bebbar gör ungefär samma sak, vaknar då och då under natten, vill äta, vill kramas, vill sova nära. Och flera stycken sa "Vad skönt att era är likadana, då gör jag rätt."

Om nu bebbarna är glada och gosiga på dagarna - varför vara rädd för att man gör fel? Om bebbarna vill äta tutte dagarna i ända, varför titta på åldersstrecket och säga "Men du ska ju äta en burk enligt boken, varför gör du inte det?" När det gäller sittande, stående, tänder och allt annat så räknar alla med att det finns stora variationer i ålder - varför gör man inte det när det gäller ätande?

Och varför, varför, varför vågar folk inte lita på att de gör rätt? Om de gör fel visar ju bebben det långt innan det är någon "fara". Om en bebis till exempel får för lite mat så kommer den vara gnällig. Får den för mycket mat spottar den ut eller kräks. Om den sover för lite gnäller den. Sova för mycket extisterar väl knappt...

På nåt sätt har vi i vårt moderna samhälle tappat tron på att vi faktiskt kan uppfostra barn utan hjälp av böcker eller metoder. När det enda som behövs är sunt förnuft, våga lyssna på barnet och ha några andra runtomkring sig som man kan fråga när man undrar nåt, utan att behöva bli alldeles ifrån sig för att barnet inte äter som böckerna säger.

12 november 2007

"Jag känner mig så låst"

Jag hör ofta "Jag vill att min bebis ska ta flaskan/äta mat så jag kan göra mina grejor, jag känner mig så låst med amningen."

Och jag blir så FÖRBANNAD. Varför, varför, varför skaffar man barn om man känner sig låst redan efter fyra-fem månader och vill gå ut och göra sina egna grejor och inte amma? Jag förstår inte.

Och nu ska tilläggas att jag aldrig velat ha barn. Inte som 15-åring, inte som 25-åring och knappt som 35-åring. Men maken ville ha och vi bestämde gemensamt att vi skulle skaffa barn, och båda var delaktiga i beslutet och jag vill amma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Men jag har inte varit barngalen och suktat och längtat som många av dem på forumet.

De vill inte amma, det är så jobbigt och man blir så låst och man kan inte gå ut och göra sina egna grejor.

Det jag tänker är att om jag, som inte ville ha barn för att det skulle vara så jobbigt och som inte är så förtjust i barn, kan acceptera att under en viss period är jag totallåst och kan inte göra så mycket som jag skulle vilja, varför kan inte de det, de som längtat och velat och hoppats hela sina liv, typ?

Är det för att de hade små gulliga tankar om hur mysigt det skulle vara att ha barn, de är så söta och gulliga att klä på och av och gosa med, medan jag hade ganska negativa och tyvärr väldigt realistiska tankar om hur det skulle vara?

Och - jag har en liten överraskning: De nästa femton-tjugo åren av ditt liv kommer du att vara låst. Alla beslut som ska tas kommer att involvera andra människor än dig själv, nämligen dina barn. Ska du på semester - har du råd att låta alla åka dit du vill? Ska du på kurs - vem ska sitta barnvakt? Ska du jobba över - kan din partner hämta på dagis? Ska du köpa nya dyra kläder - har ni råd den här månaden, barnen behöver vinterstövlar?

Missade de den delen när de gick där med sina magar och längtade så förskräckligt efter de små liven?

22 oktober 2007

Vem bryr sig, egentligen?

Jag fick ett upprop via mailen, om en treårig flicka som blivit våldtagen. Det var det vanliga, ett mail med en berättelse och en lista längst ner som man ska skriva på och sen skicka vidare. När listan är "full" ska den som ska skriva på längst ner också skicka in den till någon, för att namnunderskrifterna ska synas någonstans.

Jag stöder syftet men gillar inte medlet. Om jag får det av en person som skickat till tio stycken så är det alltså tio identiska listor ute. Sen skriver jag på och skickar till tio personer så är det bara ett namns skillnad på min listan och den jag fick den av. Och så fortsätter det så. Dessutom - är det verkligen någon som skickar in detta?

Det känns mer som att alla dövar sitt dåliga samvete typ "Jag brukar inte skicka vidare sånt här, men det här var viktigt." och så har man gjort sin rädda världen-insats för dagen. Men man kollar ju aldrig att namnunderskrifterna kommit till rätt ställe till slut.

Det vore ju mycket bättre om den som startar ett sånt här upprop tar sig själv och sin mission på allvar och startar en insamling på www.namninsamling.com eller www.namninsamling.se och sedan faktiskt skickar in listorna vid lämpligt tillfälle.

Men det är väl ett symptom av idag. Vi upprörs men orkar inte göra så mycket mer än att skriva på ett upprop på nätet. Inte ens kolla om det fick någon effekt.

16 oktober 2007

Oro

Är folk för oroliga? På en del bloggar jag läser oroar man sig för precis allt. Hela tiden. Kommer på nya saker att vara orolig för, lägger en hel massa tid på att oroa sig för saker som knappt ens händer över huvud taget.

Det är väl i och för sig sunt att oroa sig, till en viss grad. Så att man är förberedd den dagen det händer något. Eller? Nja. Att oroa sig är att ta ut ränta på framtiden, utan att man vet hur mycket det blir, eller nåt liknande klokt jag hörde/läste nånstans.

Om jag konstant oroar mig för att tappa barnet, att det ska dö i plötslig spädbarnsdöd, att saker ska ramla ner och slå det i huvudet, att det ska ramla ner från soffan eller sängen... så har jag ju knappt nån tid för att njuta av barnet. Njuta av den varma lilla kroppen som klänger sig fast i mitt hår, njuta av skratt och lek.

Jag försöker så gott det går att inte oroa mig. Det är klart att det är svårt, men ändå. Om något händer så får jag ta itu med det då. Det hjälper inte att jag har tänkt igenom olika scenarion hur många gånger som helst - jag vet ändå inte hur jag reagerar när lill*n sväljer en glaskula, ramlar ner och slår huvudet i soffbordet eller trillar ur vagnen.

Nära föräldraskap!

Det är så konstigt. Många längtar efter barn, länge. Många försöker länge och till slut blir det barn. Samhället talar om för oss att vi ska ha barn för att de ska försörja oss. Hela livet är liksom inställt på barn. Så kommer då detta efterlängtade lilla knyte och föräldrarna blir absorberade av det, älskar det och ger det allt det vill ha.

I ungefär fyra månader. Sedan kommer BVC och talar om hur man ska göra. Man ska inte mata på nätterna. Man ska inte låta barnet sova i föräldrarnas säng längre. Man ska introducera vanlig mat så snart som möjligt, för snart ska man ju börja jobba och då måste barnet kunna gå på dagis och äta som alla andra.

Hur kommer det sig att man bara får vara förälder som man vill i knappt ett halvår? När man får barnet tjatar BVC tvärtemot om att "Det är ni som känner barnet bäst, det är ni som vet vad h*n vill, det är ni som förstår vad skriken betyder."

Vilket i och för sig är rent skitsnack. Men sen, när man börjar lära känna det lilla knytet, när skriken börjar betyda något och man har en relation. Barnet ler och skrattar, känner igen mamma och pappa och utforskar världen med dem som trygg bas. Då ska man börja ta avstånd. Inte vara den där trygga varma famnen längre, utan skuffa bort barnet, till den egna, tomma och kalla sängen och helst till ett eget rum, på lagom avstånd från mamma och pappa.

BVC säger naturligtvis att de ger dessa råd för vårt - föräldrarnas - bästa. För om vi inte säger ifrån nu, innan barnet "kommer in i andra halvåret" så kommer vi ha stora problem sen. Barnet kommer inte att vilja sova i sin egen säng och vi kommer att missa "smakfönstret" så att h*n inte vill äta mat. Och om h*n inte somnar i sin egen säng kommer h*n inte vilja vara där alls. "För om man somnar i mammas eller pappas famn och sen vaknar någon annan stans, så kan man bli väldigt rädd och börja skrika."

Nu ska vi se här. Hur många tonåringar känner ni som sover i mammas och pappas säng varje natt? Hur många sex-sjuåringar känner ni som fortfarande bara äter bröstmjölk? Hur många trettioåringar känner ni som vaknar skrikande i sin säng varje natt, för att de somnat i mammas famn?

Inte? Konstigt. För det är ju det BVC säger, att om vi inte sätter gränser för barnen NU, innan de blir "för gamla" så kommer det aldrig att gå.

Smakfönstret - hur funkar det? Att om jag inte ger lill*n potatis när h*n är exakt sex månader så kommer fönstret att stängas och h*n kommer aldrig vilja smaka något annat än mjölk? Och varför ska h*n inte få sova i vår säng om h*n och vi trivs med att ha henom där. För att inte tala om "somna i famnen och vakna i sängen". Barnet sover i sin säng eller vagn fyra-fem gånger om dagen, och hela nätterna. Varför skulle h*n plötsligt bli rädd för sin säng, bara för att h*n somnat någon annan stans? Varför skulle h*n plötsligt börja skrika bara för att h*n somnade i sjalen och vaknar i vagnen? H*n har sett dem alla förut när h*n är sex månader. Nej, istället ska vi låta henom skrika sig till sömns i femminutersmetoden eller andra terrormetoder, "så att mamma och pappa får sova ordentligt". Vem kan sova när barnet är övergivet och gråter sig till sömns?

Nu när jag äntligen börjar förstå mitt lilla knyte vill jag ju fortsätta kommunicera med det. Om h*n mår bra av att somna i sjalen så ger jag henom den möjligheten. Om h*n vill smaka päron först när h*n är 11 månader så är det helt ok. Det finns mjölk att äta fram tills dess. Vill h*n sova i vår säng av någon anledning så går det också bra. Jag är helt säker på att h*n kommer att bli ett harmoniskt litet barn som äter det mesta och sover i stort sett var som helst.

01 oktober 2007

Urk

Ibland är det bara skitjobbigt att vara mamma. Ibland har jag ingen lust alls med lill*n. Jag vill vara ifred med min tidning, min dator, min sömn, mitt allt. Inte sätta någon annan först.

H*n är inne i en mammig period nu. Det spelar ingen roll vem som håller henom på dagarna, men när h*n ska sova är det kört. Bara mamma som duger. På nätterna vaggar pappan henom, men det hjälper inte. Skrik, skrik skrik. När mamma kommer är h*n som förbytt, somnar på någon sekund. Tills h*n ska ner i sängen - då är det kört igen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt. Helt enkelt.

20 september 2007

Identitet

Det verkar som att de flesta av mina mammaledighetskollegor definierar sig själva genom barnen. Alla msn-bilder, eller varför inte bilder på Facebook, är bilder på en kvinna med barn. Sällan ser man dessa bilder hos en pappa (ett undantag är min man).

Jag har inga såna bilder. Jag vet inte vad jag ska sätta för bild på Facebook, jag har ingen bild på mig utan lill*n. Så än så länge är jag ett frågetecken.

Jag identifierar mig nämligen först som mig själv. Sedan som mamma till lill*n. Min identitet är stark och den är jag. Naturligtvis är jag även en stolt mamma, men det kommer faktiskt i andra hand. Än så länge. Jag är jag och jag är stolt över mig själv. Jag trivs med mig själv och jag vill vara jag. Inte "bara mamma".

Kanske har det nåt att göra med att jag inte velat ha barn under hela mitt liv. Det är först de senaste åren jag omvärderat detta, med hjälp av min man. Graviditeten var rätt jobbig, för att inte tala om förlossningen och den första månaden när allt var svart och h*n bara skrek och skrek och skrek. Kanske har jag inte bundit an lika mycket som andra? Eller så har jag det och definierar mig bara annorlunda.

Det är en tanke som sysselsatt mig ganska mycket på sista tiden.

18 september 2007

Jag är tillbaka

Jag har så många tankar som jag vill skriva ner. Jag vill inte ha dem på min mer publika blogg så jag kommer att försöka få tid att skriva dem här.

Tankar om att ha barn. Tankar om hur det blev, jag som inte ville ha barn. Hur gullig min lill* är. Hur mycket jag tycker om henom.

Tankar kring mammarollen, hur man "ska" vara som mamma. Hur samhället först säger att man som mamma är den som känner sitt barn bäst, för att ca fyra månader senare när man börjar förstå vad knyttet vill plötsligt säga att man måste göra på deras sätt, ge barnet smakportioner, låta det sova i egen säng och helst eget rum, inte äta på nätterna och en massa andra dumheter.

Ja, jag kallar mig en nära förälder och bär min lill* i sjal, låter henom gå på pottan (EC-light) och tänkte amma tills h*n inte vill längre. Massor av "kunniga" människor tjatar på mig om smakportioner, sova hela natten med den berömda femminutersmetoden etc. Ät skit och låt mig vara den bästa mamman för mitt barn, precis som ni kallade mig när h*n just fötts och jag mådde apa och inte alls förstod att jag kunde tycka om det lilla knytet.

10 februari 2007

Foglossning

Graviditet. Foglossning. Ont.

Sparkar från knyttet i mig. Den hjälper till när jag ska på toa. Sparkar ut de sista dropparna.

Foglossningen gör att jag måste ta det lugnt. Väldigt lugnt. Jag är ganska duktig på det, skyndar sällan numera. Men nu börjar det bli jobbigt, även en promenad som i vanliga fall tar tio minuter ger mig så ont att jag måste vila ett par timmar, helst till nästa dag. Det är tråkigt.

Samtidigt är det väldigt kort tid det handlar om. Knyttet ska ut i maj, om ynka tre månader. Så jag försöker att inte klaga, att njuta av att jag kan ta det lugnt, läsa många fåniga gravidtidningar och äta lagom mycket chokladpraliner. Vänta, varva ner och ta hand om mig.

Dock börjar jag få humörsvängningar. Det tycker jag inte om. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara arg av ingen orsak. Att snäsa åt maken för småsaker. Att bli vansinnig när saker inte funkar. Saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om.

Jag försöker andas djupt och inte bry mig om det. Men ibland lutar jag mig mot makens trygga bröst och gråter några tårar. Så känns det bättre en stund.