29 augusti 2006

"De menar bara väl..."

Jag blir så frustrerad. Jag pratar med många vänner över nätet. Och alla frågar de samma sak. "Vad ska du göra i höst då?" eller "Ska du inte börja jobba snart?" eller "Blir det inte tråkigt att vara hemma hela tiden, jag skulle ALDRIG klara det!"

Jag försöker tänka att de bara menar väl. Att de vill att jag ska må bra. Men det känns som om jag är en alien, någon som parasiterar på alla andra och som helst skulle behöva ett jobb för att bli lycklig. Ungefär som en hemmamamma känner sig, kanske.

Hade jag haft en diagnos hade det kanske varit enklare. En sjukskrivning, ett papper som visar att "XY är sjuk och jag kan inte börja jobba förrän xx/yy och då helst bara 25%". Men nu har jag inte det utan nu har jag själv diagnostiserad mig som utbränd, kunnat välja att inte jobba, att ta igen mig och ta ett "friår" då jag inte behöver tänka på annat än mig själv. Det är inte riktigt rumsrent, tror jag. Speciellt inte när man inte har någon inkomst, inte ens 80% av a-kassan utan 0. Nada. Zip.

Och då måste alla bekymra sig och undra om jag inte ska börja jobba snart. Och fråga "Vad vill du göra då?" och "Men vad tycker du är roligt då?" när svaret på den första frågan är 'vet inte'.

Inga kommentarer: