09 juni 2006

Meditation

Jag kände att jag behövde förnya min meditation. Jag kör bara med mantrameditation och det blir lite... enahanda. Jag fick ett tips om att meditera med färger, att dra ner vitt ljus i kroppen och blanda det med alla chakrornas färger, en färg i taget. Blanda ihop dem och se vad som händer, helt enkelt.

Det som hände, första gången, var att de inte ville blanda sig. Det röda och det vita ljuset lade sig snällt sida vid sida i spannen jag blandade i, och ville inte alls blandas. När jag rörde om oljade de sig och åkte in i varandra, men kluckade stilla tillbaka till varsin sida när jag slutade. Det betyder säkert något. Jag ska öva vidare.

Mitt problem (?) när jag mediterar är att jag "försvinner". Inte så att jag upplever total stillhet och ljus, utan jag hallicunerar om en massa saker och så nickar jag till. Det är gradvis, förstås. Jag kommer ganska snabbt ner i en avslappnande andning och kan koncentrera mig litegrann. Inte helt, tankarna far som oljade sälar i skallen, men de kommer inte precis hela tiden, faktiskt. Sedan efter ett tag när jag visualiserat alternativt använt mantrat så glider jag bort. Människor dyker upp, jag hör saker och sen nickar jag till och så försvinner allt. Jag har inga minnen av det som hänt heller. Det påminner om den känslan jag hade när jag svimmade varje morgon för ett tag sen, pga qigongen. Just den där glidande hallicunatoriska känslan mellan sömn och vakenhet.

Jag skulle vilja komma bort från det här. Tror jag. Är det bra att meditera så? Alla beskrivningar av meditation låter annorlunda. Men å andra sidan skulle jag ju inte säga att något är "rätt" eller "fel" längre. Det här kanske är rätt för mig?

Deppelidepp

Tack söta Petra för frågan - jag andas fortfarande. Men det är deppigt. Det går lite i vågor men deppen slår till ganska ofta. Kämpar mig upp ur svackan och intalar mig själv att det går över. Så kommer jag upp och - bang! - kommer nästa depp. Nu är det sommar och sol och jag har världens bästa man, så det ska nog gå bra. Men det är så tråkigt!

Har kommit på att jag är duktig på att skälla på mig själv. Jag trodde inte jag gjorde det, men det gör jag. Jag är väldigt duktig på att tala om för mig själv att jag aldrig kommer att klara av någonting, att jag är dum som ens funderar på det och att jag ändå kommer att misslyckas, så det är ingen idé att försöka. Sen när jag blir medveten om vad jag gör, skäller jag på mig själv för att jag är så dum mot mig själv. Så jag ska ändra taktik. Jag ska skratta åt mig själv, ha medlidande med att jag tror att jag inte kan nåt och le överseende om jag fortsätter vara dum. Så kanske det går över.

Avundsjuka är också en del i mitt depp. Jag har ingenting, kan ingenting och är värdelös. Alla andra är så mycket bättre, har underbara jobb, pengar och kan allt. Ja, jag vet. Det är inte sant, inte ett enda ord. Men jag är duktig på att tala om det för mig själv ändå. Kanske är dags att ta tag i den där psykologbiten snart?

Tills vidare andas jag vidare, iallafall.