11 april 2006

Att satsa på det man brinner för

Det säger alla. "Gör nåt du tycker om, så kommer du orka mycket längre." "Se till att göra det du brinner för, inte bara ta ett jobb vilket som helst."

Men om jag inte vet vad jag vill då? Om jag inte brinner för nåt speciellt? Om jag har haft ett mål för ögonen nu i 20 år, uppfyllt det och inte hittat något annat som jag verkligen vill göra?

Jag funderar på att söka "skräpjobb" bara för att ha en inkomst. Bara för att kunna ha en någorlunda mammapenning när det sen blir dags. Men jag orkar inte ens med skräpjobben, känner jag. Vill inte ha minsta ansvar, vill inte behöva tänka på jobbet när jag kommer hem, vill inte jobba obekväma tider. Då var det inte så mycket kvar att söka.

Börjar också fundera på om jag verkligen vill starta eget, som jag varit inne på. Det om något innebär ju otroligt mycket jobb och att man sällan kan koppla bort från jobbet. Inbillar jag mig iallafall. Och tvekar därför.

Behöver mer tid och funderar på att lägga alla tankar på hyllan tills efter sommaren. Om jag söker jobb nu så vill de ändå att jag ska jobba över sommaren och det vill inte jag.

2 kommentarer:

petra sa...

Kära du!
Att du nu inte ska ta några stora avgörande beslut kring dig själv och din framtid och vilken sorts arbete el dyl som du ska välja tycker jag är jätteviktigt att framhålla! Nu behöver du dels bara sörja, du har ju gjort en stor förlust - och dels vila....man kan lätt bli utbränds känslomässigt av en sån där upplevelse om man bara tuffar på för att man känner sig tvingad in i samhällsapparaturen...
Nej - ta din tid - det är ditt liv!
Ingen annan får bestämma över dig - och du har rätt; det TAR tid....jag hörde en fin berättelse en gång om en indianstam som blivit bjuden till andra sidan Amerika på en stor konferens för deras skull. Amerikanerna lyckades övertyga dem att ta flyget till slut - först hade de nämligen velat fotvandra. När till slut hela stammen landade i Washington slog de sig alla ned på flygplatsen. Amerikanerna blev nervösa och bad dem skynda sig på så att de hann i tid till konferensen. Indianernas svar var:
Våra kroppar är visserligen här, men vi måste vänta på våra själar, och det tar samma tid för dem att färdas hit som det skulle gjort om vi vandrat.

Petra

andas sa...

Petra,

ja, den där berättelsen om indianstammen är fantastisk, jag har hört den förut och tycker den är så sann. Försöker leva efter den också, även om det är svårt i dagens samhälle. Jag menar, man vill ju inte sitta ett par veckor av semestern på solöarnas flygplats...

Jag var dum nog att skicka iväg en jobbansökan - och fick napp direkt. Var tack och lov smart nog att säga nej. Lite har jag lärt mig ändå.