13 mars 2006

KBT?

Jag har allvarligt börjat fundera på att gå till en terapeut. Jag har en del grejor som jag nog skulle behöva få hjälp att reda ut.

Att sätta mål, till exempel. Och verkligen vilja uppnå dem. Varje gång jag sätter ett mål och en belöning tänker jag "Äh, vad spelar det för roll om jag uppnår det här eller inte, den där belöningen kan jag ju få ändå." Eller så tänker jag "Det där kommer jag ändå aldrig klara, så det är ingen idé att ens börja."

Ganska så nedbrytande.

Jag diskuterade med min man och han sa "Du är väldigt sträng mot dig själv. Du tillåter dig inte känna glädjen över att uppnå något som du verkligen sett fram emot, utan säger till dig själv att det inte spelar någon roll om det funkar eller inte." Han har rätt.

Jag har alltså ingen som helst motivation att uppnå mål som jag sätter för mig själv. Det ger mig ingenting att uppnå ett mål. Därför funderar jag på att försöka få reda på vad som ligger bakom detta och se om jag kan hjälpa mig själv att börja sätta mål. Folk säger "Men sätt mindre mål då, mål som du vet att du klarar av!" och det är ännu mer hopplöst. Varför ska jag belöna mig själv med något som jag vet att jag kan, som jag gör varje dag och som är enkelt? Det blir ju bara löjligt. Jag har svar på allt. Dags att träffa någon som kan ge mig andra svar, eller kanske andra frågor.

Dessutom har jag svårt att finna mina känslor. Känslor om allt möjligt. Jag trycker ner dem och låter dem inte komma fram. Jag är till exempel inte lycklig över min graviditet. Utan mer ... nollställd. Till och med när gynekologen säger att det kanske inte blir nåt, om det inte växer på sig, är jag helt nollställd och tänker "Ja, men då funkar det kanske nästa gång?" Ska det vara så? Eller är jag så, helt enkelt? Jag vet inte.

Så. Är det en KBT-are som ska till, eller är det någon annan specialist? Jag får forska lite i det där.

4 kommentarer:

SANDRA sa...

KBT är väl bra om du behöver hitta ut ur gamla negativa mönster.

andas sa...

Det låter bra. Främst behöver jag nog nån som jag kan gråta inför. Det känns som det är det som behövs mest.

Anonym sa...

jag förstår inte riktigt, varför vill du sätta mål att uppnå? jag menar, om du inte har några mål som du vill uppnå så är ju det bra - det betyder bara att du är där du vill vara!

men det verkar som om du är nedstämd. jag har inte läst din blogg - hittade bara denna sidan av en slump - så jag vet inte så mycket om dig, men om det är självkänsla du saknar kan jag rekommendera Mia Törnbloms bok "Självkänsla nu!". I den finns massa enkla och givande övningar som du kan ha som småmål att utföra :)

varför vill du han nån att gråta inför? varför inte gråta för och med dig själv?

//Rymdmannen

andas sa...

Hej Rymdmannen!

Visst kan det vara som du säger - om man inte har några mål som man vill uppnå så är man där man vill vara.

Så är det dock inte för mig. Jag vill väldigt mycket och vill sätta mål som jag vill uppnå - men klarar inte av det. När jag sätter ett mål säger någonting inom mig "Äh, det där funkar ju ändå inte, så why bother, lixom." och så är det kört. Eller om jag säger att "Om jag klarar det här så får jag äta en semla/köpa ett par nya byxor/gå på bio" eller annan skoj belöning så tänker jag "Äh, det kan jag ju göra ändå, det är väl inget märkvärdigt." Alltså funkar inte de övningar du nämner heller. Tyvärr.

Det beteendet vill jag bort ifrån.

Jag vill ha en terapeut som jag _kan_ gråta inför. Jag vill inte ha någon att gråta inför. Det kan jag göra själv eller tillsammans med min man. Men jag vill ha en terapeut där jag känner mig trygg nog att gråta. Ordentligt.