21 mars 2006

Inte den här gången

Det ville sig inte. Det lilla lilla som växte fick inte tillräckligt med näring och måste tas bort.

Tungt. Sorgset. Förvirrat.

Samtidigt är livet inte slut. För mig. Ett tillfälligt bakslag. Min övertygelse om att allt som händer har en mening hjälper mig väldigt mycket just nu. Att det faktiskt inte var rätt just nu. Antingen inte rätt för mig eller för min man eller för det lilla livet. Kanske behöver jag mer tid själv i min kropp innan den kan försörja ett liv till. Kanske kommer något annat att hända som gör att vi ser sammanhanget.

Universum vet och universum styr. Jag accepterar och lägger min energi på att må bra, att älska och att leva ett gott liv, istället för att klaga på saker som händer, små eller stora.

Visst känns det orättvist ibland. Varför just jag? Det är viktigt att jag tillåter mig att sörja. Och det är viktigt att jag ser att det bara är ett tillfälligt bakslag. Först efter tredje, fjärde, femte gången bör jag bli orolig. Inte bli rädd nu. Inte lägga skulden på mig själv. Men de tankarna försvinner ofta ganska snabbt - allt har en mening. Jag ser den bara inte just nu.

13 mars 2006

KBT?

Jag har allvarligt börjat fundera på att gå till en terapeut. Jag har en del grejor som jag nog skulle behöva få hjälp att reda ut.

Att sätta mål, till exempel. Och verkligen vilja uppnå dem. Varje gång jag sätter ett mål och en belöning tänker jag "Äh, vad spelar det för roll om jag uppnår det här eller inte, den där belöningen kan jag ju få ändå." Eller så tänker jag "Det där kommer jag ändå aldrig klara, så det är ingen idé att ens börja."

Ganska så nedbrytande.

Jag diskuterade med min man och han sa "Du är väldigt sträng mot dig själv. Du tillåter dig inte känna glädjen över att uppnå något som du verkligen sett fram emot, utan säger till dig själv att det inte spelar någon roll om det funkar eller inte." Han har rätt.

Jag har alltså ingen som helst motivation att uppnå mål som jag sätter för mig själv. Det ger mig ingenting att uppnå ett mål. Därför funderar jag på att försöka få reda på vad som ligger bakom detta och se om jag kan hjälpa mig själv att börja sätta mål. Folk säger "Men sätt mindre mål då, mål som du vet att du klarar av!" och det är ännu mer hopplöst. Varför ska jag belöna mig själv med något som jag vet att jag kan, som jag gör varje dag och som är enkelt? Det blir ju bara löjligt. Jag har svar på allt. Dags att träffa någon som kan ge mig andra svar, eller kanske andra frågor.

Dessutom har jag svårt att finna mina känslor. Känslor om allt möjligt. Jag trycker ner dem och låter dem inte komma fram. Jag är till exempel inte lycklig över min graviditet. Utan mer ... nollställd. Till och med när gynekologen säger att det kanske inte blir nåt, om det inte växer på sig, är jag helt nollställd och tänker "Ja, men då funkar det kanske nästa gång?" Ska det vara så? Eller är jag så, helt enkelt? Jag vet inte.

Så. Är det en KBT-are som ska till, eller är det någon annan specialist? Jag får forska lite i det där.

Ner i det svarta hålet igen

Jag rasade ner i det svarta hålet igen förra veckan. Stresshålet, med stressont i magen, svårt att sova, vakna många gånger varje natt och bara ligga och spänna mig. Inte bra alls. Jag var och praktiserade i ett projekt som kanske kan ge mig jobb och chefen var väldigt lik min gamla chef. Egentligen är de väldigt väldigt olika, men på något sätt påminner de om varandra. Jag upplevde igen att jag stångar huvudet mot en vägg, att jag inte kommer någonstans oavsett vad jag gör och att mina idéer inte får gehör. Och då lägger jag av. Då går min kropp in i stressläge och jag mår apa. Då känner jag "Skit i’t då, jag behöver inte göra nåt om du ändå gör det bättre än vad jag gör." och så lägger jag ner all energi, alla drivkrafter och bara ... stannar. Och stressar.

Det är inte bra. Speciellt inte med ett pyttelitet - för litet, enligt gynekologen - foster i magen. Det mår inte bra av att matas med magsyra flera dagar i rad.