16 januari 2006

Tvillingar

Jag tänker på dem ibland. Helt utan ånger, utan skuldkänslor. Men de dyker upp i tankarna då och då, speciellt med de planer vi har just nu.

De skulle fyllt sex i år. Men de kom vid fel tillfälle. Och med fel man. Eller, det var ju rätt man, just då, men ingen av oss ville ta emot dem. Jag glömmer aldrig den hemska dagen då jag tog testet och förstod så fort sköterskan sa "Ditt prov är klart, kom in här så får du se resultatet." - så klart att det var positivt, hon före mig fick sitt prov inför alla andra, det var negativt. Egentligen visste jag det innan jag kom dit, jag behövde bara medicinsk bevisning.

Dessutom var pojkvännen bortrest. Långt, långt bort och skulle inte komma hem på ganska länge. Min underbara personalchef hade inte tid med mig just då. Fast jag såg rätt desperat ut. Hade jag insisterat så hade jag nog fått prata, men jag var redan avspisad. Min bästa väninna hade inte heller tid. Jag åkte hem och grät. Grät över att det hade hänt, det som jag varit så rädd för. Jag visste precis när det var också. Vi var lite berusade och chansade. Dumt gjort.

Jag fick tag på honom till slut. Via kollegan. Att åka ut till flyget och möta honom ett par veckor senare var en mardröm. Jag hade nämligen hans kollegas höggravida flickvän med mig i bilen. Själv satt jag där med sjukhustiden beställd.

Det var aldrig någon tvekan. Jag ville ju inte ha barn över huvud taget. Inte han heller. Det hade vi redan diskuterat.

Som sagt har jag inte heller ångrat mig. Inte haft skuldkänslor. Det pratas så mycket om att alla kvinnor är totalt knäckta efter ett sånt ingrepp, det är ingenting som görs enkelt, alla påverkas otroligt av det. Jag tar det med en nypa salt. Det är klart att jag funderade. Men varje fundering besvarades enkelt. Jag ville inte. Han ville inte. Ingenting kunde stoppa oss. Inte ens läkaren som sa "Det är tvillingar. Är du säker på att du vill göra ingreppet ändå?"

Det är jag fortfarande arg på. Varför skulle det göra att jag ångrat mig? Varför behövde hon säga det? Det hade kanske varit bättre att inte veta det.

Jag är fortfarande glad över beslutet. Om de hade funnits idag hade separationen från exet blivit så mycket jobbigare. Om de hade funnits idag hade jag missat väldigt mycket som jag fått göra de senaste åren. Naturligtvis hade jag fått något annat, något som säkert var precis lika värdefullt. Men ändå. Jag är knappt redo för dem idag, fast vi nu aktivt har bestämt oss och faktiskt försöker. Och kanske är deras syskon redan på väg.

2 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

även riktigt svåra beslut kan kännas helt rätt efteråt.. och man behöver inte känna på något speciellt sätt fast andra förväntar sig det..
så spännande... med kanske syskon på väg..eller inte..
själv ville jag inte ha barn.. nästan överhuvudtaget.. men ångrar inte heller mitt beslut..
kram..

andas sa...

Visst är det så. Man behöver inte alls känna som alla andra. Tack och lov.

Men, du vet. Jag är ju sån som tror att det finns ett "rätt sätt". I det här tycker jag dock tack och lov att mitt sätt är rätt sätt. Annars skulle jag väl gå omkring och ha ångest för att jag tyckte "fel". :-) Det har jag inte!

Visst är det spännande. Tror jag. Hehe. Jag är ju som du, jag tror vi berört det tidigare. Har alltid sagt "Just nu vill jag inte ha barn. Någonsin." Tack och lov har jag lämnat det öppet genom det där just nu-et...

Men visst är det svårt att omdefiniera mig. Att från att ha varit en som varit tvärsäker på att hon inte ska ha barn nu bli en som faktiskt ser fram emot att bli gravid.

Många jobbiga frågor från kompisar är det också. Typ "Tvingar han dig?" eller "Gör inte det här bara för hans skull!" som om jag inte hade någon egen vilja. Det har jag. Och hade jag inte velat ha barn med honom hade jag kunnat gå långt tidigare. Jag visste ju vad han ville. Och han visste vad jag ville. Och ändå är vi ett par. Människan kan ändra på sig. Tack och lov!