11 december 2006

Utbrändhet

Jag har funderat en del på hur det kom sig att jag lyckades bli frisk från min utmattningsdepression/utbrändhet helt på egen hand. Inga terapeuter, ingen behandling, bara jag. Enligt den föreläsning jag hörde så går inte det. Man måste gå i terapi för att ha en chans att bli frisk.

Det tror jag alltså inte på.

Jag tror att en viktig del i mitt tillfrisknande var att jag inte behövde slåss med Försäkringskassan och min tidigare arbetsgivare. Jag klippte alla band, totalt. Inte ett ljud har jag hört från min tidigare arbetsgivare och jag var inte berättigad till något som helst stöd från Försäkringskassan. Alltså har jag fått klara mig själv.

Att slippa konfronteras med den miljö där man blev sjuk, att slippa kämpa mot stora drakar för att få pengar - det tror jag bidrar till ett snabbare tillfrisknande. Jag har aldrig behövt känna mig ifrågasatt, aldrig behövt be om saker. Jag har kunnat ta mig framåt, steg för steg, helt på egen hand.

Det kanske hade gått lättare om jag hade fått någon form av rehabilitering, vem vet. Kanske hade det gått snabbare och enklare, men jag tror inte det. Jag har satt mig i i en bubbla där jag har trivts ordentligt, jag har låtit allt komma och gå som det velat. Nu är jag tillbaka i arbetslivet på 100% och trivs bra med det. Jag är nöjd. Och väldigt glad.

01 november 2006

Nattvak

Återigen ligger jag sömnlös på nätterna. Jag sover några timmar och sedan vaknar jag och ligger och vrider mig resten av natten. Enligt föreläsningen jag var på häromdagen betyder det troligen att jag får den djupsömn jag behöver. Jag hoppas att det stämmer! Har inte den minsta lust att gå in i den onda cirkeln av sömnlöshet och stress igen.

Inatt funderade jag lite på varför jag ligger vaken, egentligen. Jobbet är inte så stressigt, jag är uppskattad och jag får beröm nästan hela tiden, både av kollegor och chefer. Jag gör ganska roliga saker och får mer och mer att göra. Men det är klart, det påminner väldigt mycket om det gamla jobbet.

Jag tror att det är en kombination av jobbet och nya rutiner. Nytt och ovant för oss båda med nya morgonrutiner, att jag går till jobbet och att jag nu även jobbar heltid. Förhoppningsvis kommer sömnlösheten att läka ut och jag mår tipptopp om någon vecka.

27 oktober 2006

Nya rutiner

Tänk, vilken vanemänniska jag är ändå. Ända sen jag flyttade hit för ca ett år sen har min man jobbat i en annan stad och pendlat ca 1h20 min enkel väg. Vi har gått upp kvart i sex, han har duschat, jag har lagat frukost och så har han gått klockan sju. Jag har haft dagen för mig själv.

Nu jobbar jag deltid sedan ett par veckor och från och med igår har han ett nytt uppdrag som innebär att han har 15 min promenadväg till jobbet. Alltså går jag upp och duschar och han lagar frukost. Men han gör ju fel! Och gröten blev inte god. Och inte kom han ihåg att hälla mjölk i mitt te!

Jag skrattar lite när jag inser att mitt kontrollbehov tror att min man inte kan laga frukost. Och när det tror att jag måste göra allt, bara för att jag gjort det förut.

Samtidigt försöker jag vara snäll mot mig själv och intalar mig att det går att bryta rutiner, bara man gör det snällt och hela tiden är medveten om att det faktiskt går, att rutiner inte är huggna i sten.

Förvånad är jag, över att jag, som trodde mig vara en så flexibel och anpassningsbar människa, plötsligt har svårt att ta till mig nya morgonrutiner. Troligen kommer allt att sitta på plats om ett par veckor, men det är otroligt intressant att iaktta det som händer nu, i rockaden, i skiftet.

28 september 2006

Ännu en önskning

Inatt låg jag vaken och var superorolig. Jag hade inga symptom. Ingenting tydde på att knyttet ini mig fortfarande levde. Tänk om det har dött? Tänk om det är ett missfall till. Jag hade tappat tappat den där sköna känslan av att allt kommer att gå bra. Jag inbillade mig kramper och annat som skulle tyda på att det går åt skogen.

Under morgonens meditation bad jag mina änglar att ge mig ett tecken, att lugna ner mig så att jag mår bra och kan njuta av att faktiskt vara gravid.

Vid lunch mådde jag tjyvtjockt och ville mest spy...

Återigen. Var försiktig med vad du önskar dig. Du kan få det. Jag tackar och tar emot, även den här gången. Och ler lite åt mig själv.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett enkelt jobb. Ett jobb där jag inte behöver tänka, inte ta ansvar och inte riktigt behöva anstränga mig. Typ receptionist, kassörska eller liknande. Ett jobb som inte följer med hem och jagar en hela natten, alltså. Ett jobb där man inte knäcks av allt ansvar som ligger på en och som man själv lägger på sig.

Och nu har jag alltså fått det. Jag gör allt det där som ingen annan hinner med. Ändrar småsaker på webben, plockar ihop utskick och går till posten, surfar efter nyheter som ska in på websidan. Och det är så tråkigt. Så erbarmligt tråkigt. Jag vill ju ha nåt att bita tänderna i.

Men jag hejdar mig, jag försöker ha tålamod och intalar mig att det är perfekt att ha ett sånt här jobb nu, när jag faktiskt egentligen inte orkar med något annat. Dessutom är jag enormt uppskattad, jag jobbar effektivt och får massor gjort.

Kontentan är alltså att man brukar få det man önskar sig. Sen gäller det att uppskatta det också!

14 september 2006

Lite startar mycket

Tänk så lite det behövs. Fem timmar var jag på jobbet igår. En fikarast med en massa snack (och beröm) satte igång min hjärna, tio timmar senare. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Stressvakenhet, ont i magen och allt. Pga några ord som flugit i debatten. Inte elaka ord, inte sårande ord - utan välkända ord. Ord som jag hört i tre år, ord som innebär att jag återupplever en massa stress.

Som tur var har jag lärt mig något, så jag fick åter en varm känsla i magen och kunde somna om, efter ett tag. Jag är starkare nu, de där orden kommer bara åt mig ibland, och för kortare stunder.

13 september 2006

Ingen brand, men...

Jag tycker ändå det ska bli himla skoj att börja extrajobba idag! Jag har fått ett jobb på timmar på ett företag jag har haft kontakt med tidigare. De ville ha mig, för de tyckte jag gjorde ett så bra jobb förut. Superskoj och väldigt bra för självförtroendet att få en massa beröm överöst en!

Så idag börjar jag. Jag har fått en del förmaningar och jag kommer att lyssna på dem. "Du har bara fem liter bensin i tanken efter en sån här utbrändhet. Det innebär att du kan köra på full kapacitet, men bara en liten stund. Sen måste du stanna och tanka. Det är alltså bättre att snålköra och tanka ofta, än att bränna slut allt i en omkörning!" Det var tänkvärt och det är så jag känner. Alltså är det perfekt med några timmar om dagen, och sedan kunna gå hem och vila, reflektera och fortsätta bygga upp mig.

29 augusti 2006

Brinna, brann, brunnit - aska

Fick ett mail av en vän som slutade:

"Elden" av & med Lasse Winnerbäck:
Raden "Men det va längesen, ja det var evigheter sen nånting brann iallafall nära mig" är lite för sann. Jag vill ha något att brinna för! Har du det? Hur hittar man det?


Ja, det där med att brinna för något. Jag har inget jag brinner för, direkt. Jo, jag insåg ju just att jag brinner för mig själv och min familj, meningen med mitt liv är jag.

Men jag brinner inte för något som jag kan omsätta i verksamhet, dvs, jobbverksamhet. Jag har brunnit för en sak, men det har slocknat. Jag har ofta önskat att jag skulle brinna för något, gå upp helt i en hobby eller ett projekt. Men nej, jag sitter där och funderar "Tja, det kanske vore kul, jag kan ju prova." och så provar jag och så är det halvkul.

Jag har också funderat på om det är så att jag inte vågar brinna för något. För då kan jag ju misslyckas och brinna mindre än nån annan... Eller inte göra tillräckligt och inte brinna ordentligt. Otroligt mystiska tankar kring detta.

En kompis jag har, han och hans familj är otroliga på att brinna för saker. Han brinner för allt han företar sig, andra saker företar han sig helt enkelt inte. *finns det en nyckel där?* Hans lillasyster brinner för tv-serier och skriver egna avsnitt till olika amerikanska serier. Hans mor brinner för får och spinner garn och stickar grejor av fåren. Jag hade svårt att förstå deras entusiasm, men gjorde mitt bästa och tyckte det mesta var riktigt roligt.

Hur hittar man det? Man hänger (hän-ger, inte häng-er) sig. Man vet vad man tycker om och söker det aktivt. Man struntar i vad andra tycker och tänker om det man brinner för.

Superenkelt, jö!

Mening

Jag fick just en insikt. Mitt liv har en mening. Den meningen är jag. Jag ska leva ett liv, fortsätta älska, sätta barn till världen och må bra.

Enkelt va?

"De menar bara väl..."

Jag blir så frustrerad. Jag pratar med många vänner över nätet. Och alla frågar de samma sak. "Vad ska du göra i höst då?" eller "Ska du inte börja jobba snart?" eller "Blir det inte tråkigt att vara hemma hela tiden, jag skulle ALDRIG klara det!"

Jag försöker tänka att de bara menar väl. Att de vill att jag ska må bra. Men det känns som om jag är en alien, någon som parasiterar på alla andra och som helst skulle behöva ett jobb för att bli lycklig. Ungefär som en hemmamamma känner sig, kanske.

Hade jag haft en diagnos hade det kanske varit enklare. En sjukskrivning, ett papper som visar att "XY är sjuk och jag kan inte börja jobba förrän xx/yy och då helst bara 25%". Men nu har jag inte det utan nu har jag själv diagnostiserad mig som utbränd, kunnat välja att inte jobba, att ta igen mig och ta ett "friår" då jag inte behöver tänka på annat än mig själv. Det är inte riktigt rumsrent, tror jag. Speciellt inte när man inte har någon inkomst, inte ens 80% av a-kassan utan 0. Nada. Zip.

Och då måste alla bekymra sig och undra om jag inte ska börja jobba snart. Och fråga "Vad vill du göra då?" och "Men vad tycker du är roligt då?" när svaret på den första frågan är 'vet inte'.

21 augusti 2006

Tillbaka

Jag är tillbaka. Tillbaka från landet, uteduscharna, utedasset, den dåliga spisen och vedspisen som envisas med att ryka in de första tio minutrarna. Tillbaka också från timmar med bokläsning, från trädgårdsarbete som fått hjärnan att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka i stan, men landet är ändå bäst, på nåt sätt.

Några små polletter har trillat ner under sommaren. Jobb - jag vill jobba med miljö, växter och liknande. Jag vill inte jobba med något som enbart har till syfte att öka någons förmögenhet. Inte intressant. Jag kan tänka mig att arbeta politiskt, på ett politiskt kansli, med frågor som rör detta. Jag kan också tänka mig att arbeta för välgörenhet, dvs med frågor som rör tredje världen eller på annat sätt hjälper mänskligheten.

Då kommer ju också frågan - ska jag utbilda mig igen? Jag tror inte det. Jag tror att det är bättre att jag använder mina kunskaper som jag redan har, i ett företag som gör gott. God El kanske? Eller något annat skojigt företag. Jag har inte börjat leta än, men jag ska börja söka ganska brett, om inte annat så bara för att få in rutinen på att skicka in ansökningar.

06 juli 2006

Koppla av

Nu är det snart dags att koppla ner. Skall ta mig iväg från allt vad dator och internet heter och strunta i mail, bloggar och nätverkande en månad, ungefär. Så om det inte uppdateras här vet ni varför.

Lila ljus

Satte mig för att meditera idag. Efter en liten stund såg jag lila ljusfläckar framför ögonen. Jag började koncentrera mig på dem. Det var mycket lila ljus som efter ett tag gick över även i rött. Vackert och rogivande. Dock tyckte jag inte att jag kom speciellt "djupt ner" i meditationen, eftersom jag hela tiden koncentrerade mig. Men det kanske inte behövs, jämt. Intressant att "göra något annat" när jag mediterar.

Jag ska försöka hitta ett par guidade meditationer jag har någonstans på någon cd-skiva. Jag tror att det skulle göra gott.

03 juli 2006

Semester!

Nu, precis nu, kom semesterkänslan över mig. Att jag inte behöver träffa en massa folk, bara för att de vill. Att jag inte behöver göra en massa saker för andra. För jag är ledig. Jag kan göra vad jag vill. Jag ska ta hand om mig nu. Inte andra.

Tänk att det tog åtta månader att komma på. Det är nog vädret.

Ayurveda

Jag åkte in till storstan häromdagen och gjorde en ayurvedisk konsultation. Intressant. Pitta är grundkonstitutionen men jag har överskott av vata. Det är inte så konstigt, det är vanligt vid utbrändhetssymptom.

Tog mig sen också till Veda Lila för att inhandla diverse saker, vallmofrön, ajwain och lite teer. Nu är jag duktig och dricker olika saker mest hela tiden. Redan i fredags började jag känna mig gladare och piggare än på länge, och det verkar hålla i sig. Jag sover bättre också. Vore ju perfekt om det funkar med naturliga lyckopiller och att jag inte behöver äta artificiella. Dessutom är det ju gott!

09 juni 2006

Meditation

Jag kände att jag behövde förnya min meditation. Jag kör bara med mantrameditation och det blir lite... enahanda. Jag fick ett tips om att meditera med färger, att dra ner vitt ljus i kroppen och blanda det med alla chakrornas färger, en färg i taget. Blanda ihop dem och se vad som händer, helt enkelt.

Det som hände, första gången, var att de inte ville blanda sig. Det röda och det vita ljuset lade sig snällt sida vid sida i spannen jag blandade i, och ville inte alls blandas. När jag rörde om oljade de sig och åkte in i varandra, men kluckade stilla tillbaka till varsin sida när jag slutade. Det betyder säkert något. Jag ska öva vidare.

Mitt problem (?) när jag mediterar är att jag "försvinner". Inte så att jag upplever total stillhet och ljus, utan jag hallicunerar om en massa saker och så nickar jag till. Det är gradvis, förstås. Jag kommer ganska snabbt ner i en avslappnande andning och kan koncentrera mig litegrann. Inte helt, tankarna far som oljade sälar i skallen, men de kommer inte precis hela tiden, faktiskt. Sedan efter ett tag när jag visualiserat alternativt använt mantrat så glider jag bort. Människor dyker upp, jag hör saker och sen nickar jag till och så försvinner allt. Jag har inga minnen av det som hänt heller. Det påminner om den känslan jag hade när jag svimmade varje morgon för ett tag sen, pga qigongen. Just den där glidande hallicunatoriska känslan mellan sömn och vakenhet.

Jag skulle vilja komma bort från det här. Tror jag. Är det bra att meditera så? Alla beskrivningar av meditation låter annorlunda. Men å andra sidan skulle jag ju inte säga att något är "rätt" eller "fel" längre. Det här kanske är rätt för mig?

Deppelidepp

Tack söta Petra för frågan - jag andas fortfarande. Men det är deppigt. Det går lite i vågor men deppen slår till ganska ofta. Kämpar mig upp ur svackan och intalar mig själv att det går över. Så kommer jag upp och - bang! - kommer nästa depp. Nu är det sommar och sol och jag har världens bästa man, så det ska nog gå bra. Men det är så tråkigt!

Har kommit på att jag är duktig på att skälla på mig själv. Jag trodde inte jag gjorde det, men det gör jag. Jag är väldigt duktig på att tala om för mig själv att jag aldrig kommer att klara av någonting, att jag är dum som ens funderar på det och att jag ändå kommer att misslyckas, så det är ingen idé att försöka. Sen när jag blir medveten om vad jag gör, skäller jag på mig själv för att jag är så dum mot mig själv. Så jag ska ändra taktik. Jag ska skratta åt mig själv, ha medlidande med att jag tror att jag inte kan nåt och le överseende om jag fortsätter vara dum. Så kanske det går över.

Avundsjuka är också en del i mitt depp. Jag har ingenting, kan ingenting och är värdelös. Alla andra är så mycket bättre, har underbara jobb, pengar och kan allt. Ja, jag vet. Det är inte sant, inte ett enda ord. Men jag är duktig på att tala om det för mig själv ändå. Kanske är dags att ta tag i den där psykologbiten snart?

Tills vidare andas jag vidare, iallafall.

04 maj 2006

Indigobarn och annat

Jag var hos "mitt medium" i veckan och det var som vanligt en trevlig upplevelse. Mycket healing och mycket råd och föreskrifter. Bland annat såg hon mig som en gravid kvinna när hon mediterade på mig, vilket ju är trevligt. Jag blev gravid två dagar efter att jag var hos henne, så det känns förtroendeingivande.

Hon hade mycket att säga, dels om vem som är med mig, mina inkarnationer och mitt allmänna tillstånd. Hon hade mycket om vad jag vill göra och kan göra, och det stämde inte riktigt överens med vad jag tycker att jag vill, det var lite roligt. Dock, när jag berättade om det projekt som tagit all min kraft och som jag nu till sist bestämt mig för att lägga ner; var hon bestämd. "Lägg ner det. Det suger all kraft ur dig. Det är inte rätt för dig!" Och tillade att om det vore bra för mig skulle hon fått upp det tidigare. När jag var där senast diskuterade vi det bara som hastigast och då fick hon inte alls sådana starka vibbar som nu.

Det känns skönt. Jag har fattat rätt beslut - att lägga ner projektet. Det hade kunnat bli bra, men inte under de omständigheter som råder nu.

Nu ska jag koncentrera mig på att vila, må bra och få barn. Indigobarn, troligen. Det gör mig lite rädd, men det är inte mycket att göra åt. Acceptera och älska. Och meditera för att skaffa mig mer energi. Jag är helt dränerad, sa hon. När hon healade mig på slutet började hon hosta och sa "Det är tjära jag hostar upp, som sitter i ditt bröst." och lade sen händerna även på ryggen på mig. Jo, jag vet precis var den sitter, den är som en kniv in i höger skulderblad. Kan tänka mig att det kommer en del tjära därifrån.

28 april 2006

Inget är som väntans tider...

... för då får man försöka lära sig tålamod. Jag trodde jag hade lärt mig det i min senaste separation, och sanningen att säga har jag blivit bättre på att ha tålamod. Men inte helt bra, än.

Jag har ibland funderat på skillnaden på envishet och tålamod. Jag tror att jag har kommit fram till att envishet är en aktiv handling och tålamod en passiv. Om jag vill något väldigt mycket och försöker gång på gång, då är jag envis. Om jag däremot väntar och väntar på att det ska hända av sig självt, då har jag tålamod.

Envishet har jag gott om.

Några idéer dyker upp då och då. Bra idéer som jag diskuterar med andra och får godkänt på. Det är härligt. Än så länge lyder jag Petras råd och gör ingenting. Kommer att fortsätta så över sommaren, eller kanske längre. Det vore ju skoj att ha ett jobb innan jag blir gravid, för att få mammapenning. Men även om jag inte får ett jobb och därmed högre mammapenning kommer vi ju ha mer pengar att röra oss med när jag får minsta mammapenningen och barnbidrag. Så det ordnar sig, det är jag helt säker på.

11 april 2006

Att satsa på det man brinner för

Det säger alla. "Gör nåt du tycker om, så kommer du orka mycket längre." "Se till att göra det du brinner för, inte bara ta ett jobb vilket som helst."

Men om jag inte vet vad jag vill då? Om jag inte brinner för nåt speciellt? Om jag har haft ett mål för ögonen nu i 20 år, uppfyllt det och inte hittat något annat som jag verkligen vill göra?

Jag funderar på att söka "skräpjobb" bara för att ha en inkomst. Bara för att kunna ha en någorlunda mammapenning när det sen blir dags. Men jag orkar inte ens med skräpjobben, känner jag. Vill inte ha minsta ansvar, vill inte behöva tänka på jobbet när jag kommer hem, vill inte jobba obekväma tider. Då var det inte så mycket kvar att söka.

Börjar också fundera på om jag verkligen vill starta eget, som jag varit inne på. Det om något innebär ju otroligt mycket jobb och att man sällan kan koppla bort från jobbet. Inbillar jag mig iallafall. Och tvekar därför.

Behöver mer tid och funderar på att lägga alla tankar på hyllan tills efter sommaren. Om jag söker jobb nu så vill de ändå att jag ska jobba över sommaren och det vill inte jag.

Kroppen och själen

Kroppen hänger inte alltid med när hjärnan går på högvarv. Bara ett par dagar efter min skrapning hade jag en viktig presentation att göra klart och sedan skulle jag också dra den muntligen. När beskedet sedan blev negativt (även) på det tog kroppen ut sin rätt. Sova, sova och mera sova. Inte orka mycket alls.

Inser nu att jag måste låta det här ta sin tid, inte rusa på som om inget hade hänt. För något har hänt, även om jag ser relativt filosofiskt på det hela. Men kroppen har fått ställa om sig två gånger på rätt kort tid och nu tycker den att jag ska respektera den och göra som den vill. Sova. Och säga nej till en hel massa saker. Så det gör jag. Och låter läkningen sköta sig själv.

03 april 2006

En andra chans

På något lustigt sätt så känns det som att jag har fått en andra chans.

När jag blev gravid för några veckor sedan hade jag väldigt svårt att förstå det. Jag hade svårt att acceptera att jag faktiskt skulle bli mamma, att vi skulle bli föräldrar. När jag fick rådet att motionera för att barnet skulle må bättre slog jag bakut. Möjligen kunde jag tänka mig att motionera för att jag skulle må bra.

Jag förstod nog egentligen inte att jag faktiskt var gravid förrän det var över. Förrän jag fick beskedet av gynekologen och tid för skrapning. Då började det gå upp för mig att det inte skulle bli nåt, det som faktiskt kunde blivit nåt.

Det var och är väldigt jobbigt, men ändå. Vi vet varför och vi vet att vi kan. Vi kommer att försöka igen, så fort det går.

Och jag har fått en andra chans. En chans att faktiskt förbereda mig på att jag vill bli gravid. Att se till att min kropp mår bra, både andligt och fysiskt, så att jag kan ta emot ett barn. Motionera ordentligt så att både jag och den nya lilla själen kommer att må bra när den dagen kommer. Se till att jag kommer igång med meditationen regelbundet, morgonpromenader, spinning och simning.

Och så får jag passa på att dricka en hel massa vin nu, innan nästa gång, så att jag inte saknar det så mycket.

21 mars 2006

Inte den här gången

Det ville sig inte. Det lilla lilla som växte fick inte tillräckligt med näring och måste tas bort.

Tungt. Sorgset. Förvirrat.

Samtidigt är livet inte slut. För mig. Ett tillfälligt bakslag. Min övertygelse om att allt som händer har en mening hjälper mig väldigt mycket just nu. Att det faktiskt inte var rätt just nu. Antingen inte rätt för mig eller för min man eller för det lilla livet. Kanske behöver jag mer tid själv i min kropp innan den kan försörja ett liv till. Kanske kommer något annat att hända som gör att vi ser sammanhanget.

Universum vet och universum styr. Jag accepterar och lägger min energi på att må bra, att älska och att leva ett gott liv, istället för att klaga på saker som händer, små eller stora.

Visst känns det orättvist ibland. Varför just jag? Det är viktigt att jag tillåter mig att sörja. Och det är viktigt att jag ser att det bara är ett tillfälligt bakslag. Först efter tredje, fjärde, femte gången bör jag bli orolig. Inte bli rädd nu. Inte lägga skulden på mig själv. Men de tankarna försvinner ofta ganska snabbt - allt har en mening. Jag ser den bara inte just nu.

13 mars 2006

KBT?

Jag har allvarligt börjat fundera på att gå till en terapeut. Jag har en del grejor som jag nog skulle behöva få hjälp att reda ut.

Att sätta mål, till exempel. Och verkligen vilja uppnå dem. Varje gång jag sätter ett mål och en belöning tänker jag "Äh, vad spelar det för roll om jag uppnår det här eller inte, den där belöningen kan jag ju få ändå." Eller så tänker jag "Det där kommer jag ändå aldrig klara, så det är ingen idé att ens börja."

Ganska så nedbrytande.

Jag diskuterade med min man och han sa "Du är väldigt sträng mot dig själv. Du tillåter dig inte känna glädjen över att uppnå något som du verkligen sett fram emot, utan säger till dig själv att det inte spelar någon roll om det funkar eller inte." Han har rätt.

Jag har alltså ingen som helst motivation att uppnå mål som jag sätter för mig själv. Det ger mig ingenting att uppnå ett mål. Därför funderar jag på att försöka få reda på vad som ligger bakom detta och se om jag kan hjälpa mig själv att börja sätta mål. Folk säger "Men sätt mindre mål då, mål som du vet att du klarar av!" och det är ännu mer hopplöst. Varför ska jag belöna mig själv med något som jag vet att jag kan, som jag gör varje dag och som är enkelt? Det blir ju bara löjligt. Jag har svar på allt. Dags att träffa någon som kan ge mig andra svar, eller kanske andra frågor.

Dessutom har jag svårt att finna mina känslor. Känslor om allt möjligt. Jag trycker ner dem och låter dem inte komma fram. Jag är till exempel inte lycklig över min graviditet. Utan mer ... nollställd. Till och med när gynekologen säger att det kanske inte blir nåt, om det inte växer på sig, är jag helt nollställd och tänker "Ja, men då funkar det kanske nästa gång?" Ska det vara så? Eller är jag så, helt enkelt? Jag vet inte.

Så. Är det en KBT-are som ska till, eller är det någon annan specialist? Jag får forska lite i det där.

Ner i det svarta hålet igen

Jag rasade ner i det svarta hålet igen förra veckan. Stresshålet, med stressont i magen, svårt att sova, vakna många gånger varje natt och bara ligga och spänna mig. Inte bra alls. Jag var och praktiserade i ett projekt som kanske kan ge mig jobb och chefen var väldigt lik min gamla chef. Egentligen är de väldigt väldigt olika, men på något sätt påminner de om varandra. Jag upplevde igen att jag stångar huvudet mot en vägg, att jag inte kommer någonstans oavsett vad jag gör och att mina idéer inte får gehör. Och då lägger jag av. Då går min kropp in i stressläge och jag mår apa. Då känner jag "Skit i’t då, jag behöver inte göra nåt om du ändå gör det bättre än vad jag gör." och så lägger jag ner all energi, alla drivkrafter och bara ... stannar. Och stressar.

Det är inte bra. Speciellt inte med ett pyttelitet - för litet, enligt gynekologen - foster i magen. Det mår inte bra av att matas med magsyra flera dagar i rad.

27 februari 2006

Ser man på

Tänka sig. När fan blir gammal blir han religiös. När jag blir gammal blir jag med barn - och behåller det. Har inte riktigt fattat vad det är som hänt än. Väntar på mensen hela tiden, trots det positiva g-testet. Ska till gyn och kolla om en vecka eller två.

Här har vi något som kommer att utveckla mig enormt! Det ska bli roligt att följa med och se vad som händer, hur jag utvecklas och vad jag kommer att känna, tycka och göra.

23 februari 2006

Att säga nej

Jag har blivit bättre på det. Att säga nej. Numera kan jag säga ifrån bättre. Inte alltid. Men oftare.

Jag kan säga ifrån i diskussioner med maken. Säga ifrån när det gäller hans jobb. Nej, jag accepterar inte att du jobbar över idag igen. Nej, du ska inte acceptera att din kollega går på semester i tre månader i sommar och lämnar allt jobb till dig. Nej, du får inte svara i telefon på landet i sommar och "vara jour".

Jag säger också oftare och oftare nej till sociala evenemang. Jag behöver inte vara med på precis allt. Det är inte nödvändigt att ha varje kväll och varje helg uppbokad med roliga saker. Det är precis lika skönt, och väldigt nödvändigt, att vara hemma tillsammans med maken, laga mat, äta tillsammans och sedan bara prata, titta på tv och somna. Små saker som har väldigt stor betydelse för mig.

07 februari 2006

Käppar i hjulen

Jag har tyckt på senare tid att jag börjat må bättre. Att jag numera klarar av att träffa människor, både okända och kända. Jag skyr inte större folksamlingar i samma mån nu som för ett par månader sedan. Jag klarar av att gå på en middag utan att vara totalslut efteråt. Jag har till och med börjat fundera på arbetsträning.

Så kommer de. De små, små käpparna i hjulet. Tuvorna som stjälper lasset. Ett negativt besked på en del i en större grej gör att jag vill skippa allt. Strunta i det. Avboka allt på en gång och bara gå i ide och skita i allt. Vill inte. Orkar inte. Gråter.

Jag orkar inte ta mig runt hinder. Jag orkar inte fundera ut alternativa vägar som det kanske skulle funka på. Har ingen lust att fixa och trixa och göra så att det funkar ändå, med bara lite strul. Jag vill inte ha halva lösningar. Jag vill inte ändra i det som var bestämt.

03 februari 2006

Vad ska du bli när du blir stor?

Det här är något som inte bara sägs till små barn utan vi vuxna använder det också. Kanske på skämt, men ofta på allvar. Många säger "Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor" och menar att de visst har ett yrke, ett jobb som de tycker är rätt ok och en stabil ställning i samhället. Men de vill kanske ha något mer, de drömmer om att göra någonting annat, egentligen. Och kanske ska de en gång förverkliga det, men än så länge är de rätt nöjda med vad de har. Nöjda med drömmen också.

Sen finns vi andra som faktiskt inte vet vad vi vill göra. Inte vet vad vi drömmer om, inte vet vart vi är på väg. Som ofta säger "Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor" och menar det, vi vet inte alls, fast vi är stora.

Idag fick jag en kommentar som ställde det här på huvudet för mig. Visst är det konstigt när ord man brukar använda används i ett aningens annorlunda sammanhang och då betyder någonting fullkomligt annorlunda. Hur något välkänt blir någonting skrämmande och utmanande.

Såhär sa han:
"... vad ska jag bli när jag blir stor.

Jag har faktiskt aldrig känt så. Jag har inte reflekterat över det. Det är vad jag är NU som varit min grej. Det är ju på något sätt enda jag kan påverka.

Hänger du med?"

Visst hänger jag med. Men jag blev arg. Irriterad över att han slår sönder min livboj, den att jag inte vet. För visst är det så, jag identifierar mig med att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en trygghet för mig att säga det, med en liten suck. Få medhåll från andra som tänker likadant. Och så kommer karln och talar om för mig att jag ska leva i nuet! Det trodde jag ju att jag gjorde! Ja, ni ser kanske mitt dilemma.

Jag gillar att få såna här knuffar. Det för mig framåt. Två steg fram, ett steg tillbaka.

24 januari 2006

Förväntningar

Vad är egentligen förväntningar? En glädje inför framtiden. Jag säger mig hela tiden att jag inte ska oroa mig för framtiden, att det är en rädsla som är ologisk och som faktiskt inte behöver finnas. För det som händer, det händer ändå. Och att vara rädd för det nu är inte logiskt, det kan jag ta hand om när det väl händer.

Så varför är det ok att ha höga (glada) förväntningar på något? Och bli väldigt besviken när de inte infrias? Det måste ju vara bättre att inte förvänta sig något utan gå in i saker och ting med ett öppet sinne, utan förbestämda åsikter om hur det ska vara.

Jag var på en energikväll häromdagen och mediterade och fick diksha. Efteråt var jag besviken, jag tyckte inte att jag fått vad som utlovats. Jag diskuterade detta med personen som anordnade kvällen, som på ett fint sätt pekade ut för mig att jag faktiskt fått precis det som utlovats. Det kanske inte hade infriat mina förväntningar på vad jag skulle få, men jag hade fått det som stod i inbjudan.

Det var en mycket intressant läxa som inte stod klart för mig förrän igårkväll, när jag diskuterade en annan person med en väninna. Väninnans erfarenheter av den här personen var väldigt positiva. Efter tre minuters telefonsamtal med personen hade mina förväntningar redan gjort sig påminda och jag undrade varför jag inte fick samma kontakt och utdelning som min väninna. Den här gången kom jag själv på att det var förväntningarna som spökade. Och försöker nu komma på mig själv när jag bygger upp höga förväntningar inför något.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att jag inte ska se fram mot något. Jag säger inte att jag inte ska glädja mig över något i förskott. Jag ska se till att jag inte har lagt förväntningarna för högt, och när jag kommer till något som jag har haft höga förväntningar på, lägga dem åt sidan och acceptera och glädja mig åt det jag får. Istället för att gräma mig över det jag inte får, som jag trott att jag skulle få.

16 januari 2006

Tvillingar

Jag tänker på dem ibland. Helt utan ånger, utan skuldkänslor. Men de dyker upp i tankarna då och då, speciellt med de planer vi har just nu.

De skulle fyllt sex i år. Men de kom vid fel tillfälle. Och med fel man. Eller, det var ju rätt man, just då, men ingen av oss ville ta emot dem. Jag glömmer aldrig den hemska dagen då jag tog testet och förstod så fort sköterskan sa "Ditt prov är klart, kom in här så får du se resultatet." - så klart att det var positivt, hon före mig fick sitt prov inför alla andra, det var negativt. Egentligen visste jag det innan jag kom dit, jag behövde bara medicinsk bevisning.

Dessutom var pojkvännen bortrest. Långt, långt bort och skulle inte komma hem på ganska länge. Min underbara personalchef hade inte tid med mig just då. Fast jag såg rätt desperat ut. Hade jag insisterat så hade jag nog fått prata, men jag var redan avspisad. Min bästa väninna hade inte heller tid. Jag åkte hem och grät. Grät över att det hade hänt, det som jag varit så rädd för. Jag visste precis när det var också. Vi var lite berusade och chansade. Dumt gjort.

Jag fick tag på honom till slut. Via kollegan. Att åka ut till flyget och möta honom ett par veckor senare var en mardröm. Jag hade nämligen hans kollegas höggravida flickvän med mig i bilen. Själv satt jag där med sjukhustiden beställd.

Det var aldrig någon tvekan. Jag ville ju inte ha barn över huvud taget. Inte han heller. Det hade vi redan diskuterat.

Som sagt har jag inte heller ångrat mig. Inte haft skuldkänslor. Det pratas så mycket om att alla kvinnor är totalt knäckta efter ett sånt ingrepp, det är ingenting som görs enkelt, alla påverkas otroligt av det. Jag tar det med en nypa salt. Det är klart att jag funderade. Men varje fundering besvarades enkelt. Jag ville inte. Han ville inte. Ingenting kunde stoppa oss. Inte ens läkaren som sa "Det är tvillingar. Är du säker på att du vill göra ingreppet ändå?"

Det är jag fortfarande arg på. Varför skulle det göra att jag ångrat mig? Varför behövde hon säga det? Det hade kanske varit bättre att inte veta det.

Jag är fortfarande glad över beslutet. Om de hade funnits idag hade separationen från exet blivit så mycket jobbigare. Om de hade funnits idag hade jag missat väldigt mycket som jag fått göra de senaste åren. Naturligtvis hade jag fått något annat, något som säkert var precis lika värdefullt. Men ändå. Jag är knappt redo för dem idag, fast vi nu aktivt har bestämt oss och faktiskt försöker. Och kanske är deras syskon redan på väg.

Hallå

Jag är tillbaka. Eller egentligen har jag aldrig varit borta. Bara inte skrivit på ett tag. Jag har inte kunnat få ner ord på papper. De har inte velat ordna upp sig i rader, bli förstådda och analyserade. De har rumlat omkring i huvudet och bara velat rada upp sig i samtal med vänner. Interligensen - samspelet mellan två personer - var det enda som kunde få dem att formuleras.

Nu börjar de återvända och jag går in i ännu en del av min egen resa. Kroppen börjar repa sig, medvetandet börjar kvickna till. Julen var jobbig och likaså nyår. Fortfarande är det bara jobbigt att träffa nya människor och mingla och vara social. Men min energi börjar komma igen.

Nu gäller det bara att inte använda slut den på en gång. Att inte överanstränga mig direkt utan ta det sakta och försiktigt. Jag har inte riktigt insett hur ivrig jag är att komma igång igen, trots att jag vet att jag inte ska skynda. Jag måste bromsa mig. Energin måste få chans att växa till sig och brinna med stark låga, inte bara flämta efter luft så fort jag gjort något.