26 september 2005

Min mor och jag

Jag börjar mer och mer inse att jag måste ta och tala med min mor. Ni som följt mig ett tag har sett en händelse i mitt liv som jag trodde att jag lagt bakom mig, bearbetat och kommit över, men jag inser att det har jag inte. Åtminstone inte följderna av den.

En gång hade jag en kollega som var en underbar mamma. En sån som jag hade velat ha. Kärleksfull och bestämd, kramig och glad. Hon var ju ingen supermänniska, såklart, men hon var så ... jordnära. Det är inte min mor.

I min familj var det pengar som ersatte kärleken. Det låter krasst, men det var så. När jag var liten var det inte så illa, jag märkte ju att något saknades, men kunde inte sätta fingret på det. Istället hade jag pengar och kunde köpa mig saker. Så har det varit genom hela mitt liv. Jag flyttade hemifrån tidigt och mor accepterade och fortsatte ge mig "månadspeng".

När hon vill vara snäll köper hon något åt mig. Men att berömma mig när jag köpt nya kläder eller har klippt mig, se det sitter långt inne. Det blir ett "Du har klippt dig." och rynka på näsan. I ärlighetens namn är det länge sen jag fick det, men det är väl också för att jag har haft en frisyr hon gillar de senaste tre åren.

Jag tror att jag vet varför pengarna ersatte kärleken. Jag anar, i alla fall. Det beror nog på brodern som dog. Svårigheten att fästa sig igen, för barnen kan ju ryckas bort. Att det var enklare att ge dem pengar, för då blev de gladare än om hon ville kramas. För det ville ju inte jag. Hon var ju redan inte min mamma. Hon försvann den där hemska dagen.

Jag hoppas att jag kan närma mig henne på något sätt. Att vi kan ta en helg, bara hon och jag. Prata igenom allt som hänt, att jag vågar säga att jag saknar henne. Att jag saknar en mamma. En sån som man kan prata med, som man kan luta sig mot och som man kan älska och bli älskad av. Jag vill inte ha en karriärkvinna med massor av pengar. Jovisst, det är jättebra med bra förebilder, kvinnor kan och kvinnor är jämställda. Men kärleken då, vart tog den vägen? Kan man inte ha båda?

Jag vill hitta den. Jag vill hitta den inom mig, så att jag kan ge den till mina barn. Så de inte sitter och säger samma sak om 30 år.

5 kommentarer:

Kimmi sa...

Tror du kommer att ge dina barn det du själv önskat mest, en massa kärlek och en massa kramar!

Lyckliga Grodan sa...

det är komplicerat med mödrar.. tror jag..
jag har aldrig haft någon nära relation till min mamma. jag kan se idag att hon aldrig släppt mig så nära som jag hade velat.. men inte av illvilja.. utan av någon annan orsak.. kanske rädsla för något.. kanske för att skydda sig själv eller mig för något.. jag kan ju idag också se att hon gjorde så gott det gick under de omständigheter som var när jag växte upp..
nu kan jag uppskatta andra saker hos min mor. i hennes person... hennes sätt att vara.. Men hon är ingen som jag räknar med att få stöd av när jag behöver.. och det är en saknad hos mig.. Jag sörjde henne som mor länge.. men inte nu längre.. hon har fått någon sorts upprättelse iom att jag accepterade det som det var.. Men saknaden den lever jag med..

andas sa...

Kimmi:

Tack, jag hoppas det. Och jag hoppas att det kommer sig naturligt "hur man gör" för det är jag inte helt säker på att jag vet.

Grodis:
Jag förstår hur du känner och jag försöker att antingen komma dit - acceptans - eller att genom samtal med mor försöka få till en bättre gemenskap. Hur gör du med dina egna smågrodor?

Lyckliga Grodan sa...

jag lever med mina smågrodor så gott jag kan.. jag försöker respektera deras egna små personer och de val de gör. Jag är en rätt så sträng mamma, om man nu är det när barn får ta konsekvenser av sina val, och 'tvingas' städa sina rum, plocka upp efter sig etc.
Det lustiga med att ha barn är just att de är så roliga.. och att de lär mig massor om livet. barn ifrågasätter ju allt, och om man bara låter bli att kväsa nyfikenheten så får man omvärdera en massa saker i livet... helt fantastiskt..
jag ville inte ha barn.. men lät mig övertalas både av storgrodan och av min kropp.. ibland tänker jag att livet hade blivit enklare utan barn.. men jag hade själsligen blivit en urfattig person.. jag hade snöat in på oegentligheter.. så trots att jag fortfarande tänker att det blivit enklare så är jag överlyckligt över att jag gav efter...släppte taget... och lät mig föras iväg av livet...

Kimmi sa...

Ja...man släpper faktiskt taget om en hel del när man väl får barn. För barnen blir viktigast och resten får vara.
Jag är övertygad om att du kommer att veta precis hur du ska göra med dina egna barn. Idag vet jag att jag inte fick tillnärmelsevis så mycket närhet som jag skulle behövt när jag var liten, därför dränker jag Loppan i pussar och kramar varenda dag. Både för att jag vill ge henne det jag saknar, men mest av allt för att jag älskar henne så otroligt högt!

Hon kommer antagligen att sitta hos psykologen när hon blir 25 och klaga på att morsan var en klängig kärring! *skrattar*