26 september 2005

Min mor och jag

Jag börjar mer och mer inse att jag måste ta och tala med min mor. Ni som följt mig ett tag har sett en händelse i mitt liv som jag trodde att jag lagt bakom mig, bearbetat och kommit över, men jag inser att det har jag inte. Åtminstone inte följderna av den.

En gång hade jag en kollega som var en underbar mamma. En sån som jag hade velat ha. Kärleksfull och bestämd, kramig och glad. Hon var ju ingen supermänniska, såklart, men hon var så ... jordnära. Det är inte min mor.

I min familj var det pengar som ersatte kärleken. Det låter krasst, men det var så. När jag var liten var det inte så illa, jag märkte ju att något saknades, men kunde inte sätta fingret på det. Istället hade jag pengar och kunde köpa mig saker. Så har det varit genom hela mitt liv. Jag flyttade hemifrån tidigt och mor accepterade och fortsatte ge mig "månadspeng".

När hon vill vara snäll köper hon något åt mig. Men att berömma mig när jag köpt nya kläder eller har klippt mig, se det sitter långt inne. Det blir ett "Du har klippt dig." och rynka på näsan. I ärlighetens namn är det länge sen jag fick det, men det är väl också för att jag har haft en frisyr hon gillar de senaste tre åren.

Jag tror att jag vet varför pengarna ersatte kärleken. Jag anar, i alla fall. Det beror nog på brodern som dog. Svårigheten att fästa sig igen, för barnen kan ju ryckas bort. Att det var enklare att ge dem pengar, för då blev de gladare än om hon ville kramas. För det ville ju inte jag. Hon var ju redan inte min mamma. Hon försvann den där hemska dagen.

Jag hoppas att jag kan närma mig henne på något sätt. Att vi kan ta en helg, bara hon och jag. Prata igenom allt som hänt, att jag vågar säga att jag saknar henne. Att jag saknar en mamma. En sån som man kan prata med, som man kan luta sig mot och som man kan älska och bli älskad av. Jag vill inte ha en karriärkvinna med massor av pengar. Jovisst, det är jättebra med bra förebilder, kvinnor kan och kvinnor är jämställda. Men kärleken då, vart tog den vägen? Kan man inte ha båda?

Jag vill hitta den. Jag vill hitta den inom mig, så att jag kan ge den till mina barn. Så de inte sitter och säger samma sak om 30 år.

Kort stubin

Jag har enormt kort stubin. Jag blir irriterad på allt och alla och idag höll jag på att börja gråta när jag trodde att min kollega gått utan mig på lunch. Trots att jag egentligen ville luncha ensam.

Antingen är det stress och stök, eller så är det pms. Jag brukar dock inte ha pms, så jag gissar på stressen.

Min massör konstaterade också att jag är fruktansvärt spänd i axlar och rygg, igen. Att det ska vara så svårt att stressa av. Igår när jag skulle somna insåg jag att att jag var så spänd att jag skakade. Jag försöker slappna av. Gissar att jag försöker för mycket, helt enkelt. Men snart är det över, snart får jag en viloperiod och det ska bli så otroligt skönt!

Tankar

Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag vill kommentera. Det var att jag kanske lägger för stor vikt vid mina tankar. Att det är bättre att släppa dem, att låta dem vara och att de inte är jag. Tanken har ingen makt. Det var som kommentar på en affirmation om att negativa tankar kan påverka och att vi därför ska försöka tänka positiva tankar.

Det här har sysselsatt mig på lediga stunder lite då och då den senaste tiden.

Jag håller med. Och inte. Våra tankar bör släppas fria och det är först då vi kan göra oss fria från dem som vi verkligen upplever vilka vi är. Samtidigt så tänker vi även efter "upplysningen" (i brist på bättre ord). Våra tankar är inte vi, men om vi har negativa tankar, dvs inte lyckas låta bli att döma våra medmänniskor, så är det väldigt lätt att dessa "syns" och alltså sprider negativa känslor. Speciellt till folk som ännu inte är "upplysta" och alltså förstärker och vidarebefordrar dessa känslor.

Om ni nu förstår hur jag tänker...

17 september 2005

Apati

Apati. Det är väldigt jobbigt. Jag har inte lust att göra någonting. Jag vill inte fixa, dona och se till att det går att flytta härifrån om alldeles för kort tid. Jag vill inte jobba heller, inte skriva fina överlämningsdokument och se till att allt är rent och fint på både dator och skrivbord. Så att jag kan sluta snart.

Istället sitter jag och stirrar in i dataskärmen, slöspelar Sudoku men ger upp om jag inte lyckas inom några minuter. Slösurfar runt på olika bloggar och förfasar mig över folks liv. Jag är fruktansvärt tråkig att ha att göra med just nu.

Och det lär gå över, det med. På nåt sätt är det väl behövligt just nu, att göra ingenting. Det som stör mig är att jag ju vet att jag har tusen saker att göra, men jag förtränger dem otroligt effektivt. Jag kan sitta på jobbet och fundera en lång stund och komma fram till "Nä, jag har faktiskt inget att göra, jag kan slösurfa en stund." och sen kommer jag ju på att det hade jag. En hel massa, till och med. Hjärnan orkar inte komma ihåg det, bara.

När jag träffar vänner är jag bara trött och otillmötesgående. Jag orkar inte engagera mig i deras liv och jag har ingen lust att berätta om mitt.

Snart har jag väl inga vänner kvar, ens! Bäst att skärpa sig. En Sudoku till, bara...

13 september 2005

Rätt eller fel...

Stora funderingar för N just nu. Hur mycket "står hon ut med" i sitt förhållande. Hur mycket orkar hon "acceptera" från sin pojkvän. Missförstå mig inte nu, han är inte elak eller manipulativ eller dum på något sånt sätt. Han är bara sig själv. Och mycket, mycket olik henne. De har olika uppfattningar om mycket. Han är en känslomänniska som åker upp och ner och blir irriterad, lycklig och superförbannad om vartannat. Hon har sen unga år fått lära sig att hålla inne med sina känslor och inte lämpa dem på andra. Hur länge pallar hon med att leva med en person som är så utåtriktad?

Sen handlar det också om grundläggande värderingar. Han tycker att en otrohet, att ha sex med någon annan, inte är så farligt. Det är ju bara kött och kroppar, inga känslor inblandade. För henne är det totalt otänkbart, det går inte ens att föreställa sig att vara otrogen, oavsett om det är han eller hon. Hon vet och förstår att han accepterar hennes syn och inte kommer att vara otrogen mot henne, men hon vet inte om hon kan riktigt lita på honom då hon vet hur han känner. Att det inte är viktigt för honom. Hur länge räcker hennes nej då?

Sen handlar det också om respekt och om att faktiskt vara intresserad av sin partner. Han är det inte. Hon kan bli uppspelt och glad över småsaker och vilja berätta det och han lyssnar inte. Då menar jag inte att han bara hummar och nickar och har tankarna på annat håll, nej, han lyssnar verkligen inte. Om det är på telefon håller han luren ifrån sig och gör annat. Jag har sett det med egna ögon. Om det är tillsammans med andra blir han glasartad i blicken och är i sin egen värld. Han låtsas inte ens vara intresserad. Det tär, i längden. Och det är fruktansvärt oartigt, inte minst...

Han är fullkomligt övertygad om att det är de två som gäller, för hela livet. Hon är inte riktigt lika säker. Dels har hon inte haft lika många förhållanden som han och dels är hon ganska mycket yngre än han. Hon undrar hur hon ska veta? Vad är det som gör att man är så säker på att man kommer att älska varandra livet ut. Hur vet man? Hon funderar.

Vi diskuterade länge idag och jag försökte verkligen att inte påverka henne åt något håll. Utan betonade att hon måste tänka efter, låta känslorna vara med och fatta sitt beslut själv. Men inte göra något överilat. Inte heller bara låta logiken och hjärnan vara med i beslutet utan även ta med känslorna. Svårt, när hon har svårt för att lita på sina känslor, eller ens känna dem och förstå dem när de kommer.

Det är ju frågor som alla brottas med. Är han/hon rätt för mig. Jag tror att man behöver veta ganska mycket för att förstå det. Mycket om sig själv, hur man reagerar på olika människor, vad man behöver för att må bra. Veta och förstå sina känslor och lita tillräckligt mycket på sig själv för att tro att man kan klara av att "stå ut med" de otillräckligheter personen i fråga har, under en längre tid.

Det här har jag kommit fram till. Jag själv, alltså. Att jag känner mig själv, att jag tror på mig själv, att jag älskar mig själv. Varför är jag då så villrådig, fortfarande? Varför vågar jag inte lita på att jag även kan "frälsa" mig själv. Dvs att jag kan vila i nuet, att jag kan bli lycklig på egen hand. Kan sluta söka, kan inse att jag är störst och att jag är Kärlek.

Jag vet inte. Men jag tror jag lyckats bestämma mig för att jag snart, så snart jag blir av med jobbet och har flyttat, ska ta det lugnt. Göra ingenting. Cykla lite, promenera lite, plocka lite svamp. Fundera och ta det lugnt, inte ha några krav förutom att laga lite mat, baka lite bröd och pilla mig i naveln. Inte ens hetsa mig själv att bli med barn, ska jag få göra. Och detta ska jag få hålla på med ett bra tag innan jag faktiskt tänker på att skaffa mig ett nytt jobb. Försörjningen får klara sig. Maken jobbar ju och det får vi lov att klara oss på.

04 september 2005

Slappna av, stressa ner

Att slappna av är nog det viktigaste för mig just nu. Inte bara kroppsligt, vilket jag får hjälp med; utan även mentalt. Det har jag oerhört svårt med. Dock känner jag att jag sätter en hel massa press på mig själv, fast det är goda saker jag pressar med. Jag har lite svårt att förklara, men jag vill så gärna att jag ska göra bra saker. Jag vill koncentrera mig på mig själv och lyckas med att förverkliga mig. Jag vill komma på vad jag ska bli när jag blir stor och jag vill ha lyckliga, harmoniska barn. Och så vill jag ju bli gravid.

På nåt sätt lyckas jag hela tiden sätta upp så enorma mål för mig själv. Det räcker aldrig med trädtopparna, eller kanske åtminstone att komma upp i trädet. Nej, jag ska alltid till månen, minst. Gärna längre bort och SNABBT ska det gå! Och funkar det inte på första, andra eller till och med tredje försöket, så testar jag nåt annat. För då gick det ju inte. Och då har jag misslyckats igen. Då kommer tankarna ”Det där funkar ju aldrig, det VET jag.” Och ingen annan vet bättre.

Dags att tagga ner. Dags att sluta försöka och börja vara. Dags att acceptera att tankarna far som skållade råttor i skallen på mig, 24 h om dygnet, och bara försöka vara några sekunder i taget. Inte känna mig dum och usel när jag inte lyckas med det ena eller det andra utan verkligen bara acceptera, vara och inte döma.

Det är ju så enkelt. På pappret.

Dagens affirmation - dag 19

My every thought has the power either
to wound or to heal.

Våra tankar är kraftfulla, de är fulla med universums kraft. Kom ihåg att negativa tankar om någon kan skada denne. Fyll ditt hjärta och ditt huvud med positiva, kärleksfulla tankar och låt inte dina tankar bidra till den mentala nedsmutsningen i världen.

Efter resan, ännu en gång

Återigen resedags. Jag har inte känt för resan på ett tag. Förra veckan sa N att hon såg mig som en person som har mycket höga krav på mig själv och som blir väldigt besviken om jag inte når upp till dessa krav.

Detta har jag funderat på under veckan. Jag ser nämligen inte mig själv så, men inser att det ligger något i det när hon säger det. Jag trodde jag hade blivit av med mitt kontrollbehov, att jag inte längre är sådär superduperorolig när min pojkvän är ute sent eller liknande.

Jag kom på att visst, jag har blivit av med en del av mitt kontrollbehov. Men inte allt. Och jag har trott att jag blivit av med allt, vilket ju lett till att det kan ta över mer och mer. Såna är ju kontrollbehov... Gör lite som de själva vill.

Vi pratade väldigt länge igår, och det var otroligt skönt. Vi är så öppna mot varandra, döljer ingenting. Vi pratar om andlighet, om tro, om våra respektive uppväxter och en hel massa annat. Vi funderar kring hur vi reagerar, hon berättar hur hon får insikter då och då och hur hon kan se varifrån vissa konstiga beteenden kommer och få kraft att ändra dem.

Jag var så glad, så fantastiskt lycklig över att vi har fått den här kontakten, att vi kan prata på det här sättet och stötta varandra framåt i den här resan. Det är inte ofta man träffar människor man kan prata så här med och jag önskar att vi hade mera tid på oss. Vi får helt enkelt göra det bästa vi kan med den tid vi har. Och sedan försöka prata på telefon och över Internet. Fast det är ju inte samma sak, på långa vägar.