15 juni 2005

Ska man skratta eller gråta?

Årets lönesamtal inträffade i juni. Enda fördelen är väl att den lilla löneökning man får kommer i en klumpsumma på junilönen. Höjningen var löjlig, ca 400 SEK. Från 15900 till 16300. Jag har ju bara 220 universitetspoäng (civilekonom + magisterexamen i språk) och talar tre språk flytande, så man får väl inte vara för sniken.

Efter hårda förhandlingar lyckades jag få honom att gå med på att ge mig frihet under ansvar. Dvs när jag jobbar som ett djur en hel helg ska jag själv få bestämma när jag vill ta ut det. Inte som tidigare, att jag inte haft någon monetär ersättning och inte heller någon timersättning.

Dessutom lyckades jag, efter ännu hårdare förhandlingar, få en veckas extra semester. Så nu har jag 25 dagar. I år. Absolut inte nästa år. Och jag får absolut inte säga det till någon annan. För då kanske de också, hemska tanke, kräver det!

Citat min chef "Du är den förste jag stött på som är så hård och kräver sånt här vad gäller ledighet. Det är ju faktiskt så att det är de som jobbar 60-70 timmar per vecka som blir premierade och som kommer någon vart."

Japp, och jag har ingen lust att bränna ut mig och bli ett vrak. Men han kanske vill ha såna anställda? De kanske är lättare att hantera än vi som tycker att vi vill ha ett privatliv förutom jobblivet?

Förresten. Jag kan tänka mig att jobba tio-tolv timmar eller mer om jag själv ser ett resultat av mitt arbete. Om jag jobbar för mig själv, om jag själv kan bestämma över min budget och om jag får göra det jag vill. Det ska jag. Snart. Snart, snart, snart, och snarare än min chef kan ana, kommer jag att säga upp mig och göra något helt annat. Något som ligger mer i linje med mina värderingar, något som inte bara producerar pengar utan även ger annan tillfredsställelse. Det ser jag verkligen fram emot!

Inga kommentarer: