16 juni 2005

Ögonöppnare

Jag tror att jag ska se gårdagens samtal som en ögonöppnare. Inse att jag faktiskt inte vill jobba på ett företag som premierar att anställda jobbar 60-70 timmar i veckan och där man måste kämpa som ett djur för att få sin lagstadgade semester. Trots alla de fördelar som jobbet faktiskt har.

Den svenska livsstilen är en exportvara. Man har i Sverige insett att personer som har ett rikt privatliv och mår bra gör ett bättre jobb. Japanerna, exempelvis, är mycket intresserade av hur detta fungerar, för att vända sitt tåg som är på väg rakt in i väggen med alla som dör på jobbet. Men det har min (svenske, hör och häpna) chef inte insett. Han är fortfarande kvar på 90-talet där man skulle göra allt, hela tiden och vara störst, bäst och vackrast. Det spelar ingen roll om medarbetarna kör slut på sig, så länge chefen kan visa svarta siffror och gärna vara lite bättre än de andra företagen i samma bransch.

Jag spelar inte det spelet. Jag vill vara en hel människa. Jag vill ha tid att utveckla mig på min fritid och jag vill bli utvecklad och utmanad av mitt jobb. Jag vill ha en chef som lyssnar på vad jag säger och ger mig konstruktiv kritik, både när jag gör bra och dåliga saker.

Det känns skönt att ha kommit så här långt, att jag kan definiera vad det är jag vill.

Något helt annat, men ändå ihopkopplat:
I förrgår bad min make mig att boka en tandläkartid åt mig, det är närmare för mig. Jag undrade när han ville gå och han sa att det spelade ingen roll. Jag gillade inte att han lämpade precis allt ansvar på mig - om jag bokar "fel" tid så gnäller han på mig. Han hävdar att han ger mig helt fria händer. Jag lyckades faktiskt känna efter hur det var jag kände och förklara det för honom, utan att vi började gräla. Jag kände att jag kunde hålla mig lugn och känna efter och verkligen se hur det hängde ihop, istället för att bara bli arg på honom för att han inte orkar göra något själv.

Jag börjar komma någon vart i mitt känslosnurr. Det är häftigt!

Inga kommentarer: