27 juni 2005

Asocial

Jag har börjat bli väldigt asocial. Det är mindre bra. Jag orkar helt enkelt inte umgås med folk. Om det är fler än fem personer där jag är tycker jag det är jobbigt. I fredags - midsommarafton - var vi ett gäng på ca 20 personer, vuxna och barn, som hade en trevlig kväll med sång, dans och god mat. Och jag tyckte det var så otroligt jobbigt att vara trevlig hela tiden. Jag ville hellre sitta tyst och inte prata med någon. En ny bekantskap, en tjej som just flyttat till stan, var väldigt trevlig, tror jag. Rättare sagt, hon försökte vara intresserad och trevlig, frågade om mitt jobb, berättade vad hon sysslade med och var allmänt social. Och jag tyckte hon var superjobbig och ville helst inte prata med henne alls. Trots att vi hade en gemensam bekant i hennes gamla hemstad, på andra sidan klotet.

Barnen klädde ut sig och gjorde shower och jag hade ingen som helst lust att titta. Jag smet fräckt in på toaletten, helt enkelt. Kvällen gick vidare i svenskhetens tecken, gamla låtar med Uggla och Marie Fredriksson kom fram på stereon, folk började bli riktigt lummiga och snacka skit, tog fel på namn och upprepade samma skämt i evighet. Inte det minsta skoj.

Jag försöker intala mig att det är ok, att jag också tycker det är roligt när jag är på humör. Men när jag inte är på humör är det svårt att lyssna på rösten som säger "Du KAN bestämma över ditt eget humör. Var inte fånig nu utan ha roligt, släpp loss."

Det är nog också ett stressymptom. Att bli asocial. Jag känner igen det sedan tidigare, när jag faktiskt var deprimerad, hur jag helst vill vara ensam och inte alls umgås med vänner. Hur mitt ex blev arg och inte förstod att jag tyckte det var ansträngande att träffa hans kompisar. Eller mina kompisar, för den delen. Vila och rekreation är det som gäller.

En annan liten fingervisning om hur stressad jag är fick jag när jag inte kunde slappna av trots att jag kostat på mig en dyr och skön massage. Tankarna snurrade kors och tvärs, jobbet upptog mesta delen av dem. Istället för att bara slappna av och flyta bort.

23 juni 2005

Kommunikationsproblem

Jag har kommunikationsproblem. Jag som älskar att kommunicera. Inte informera, inte diskutera utan kommunicera. Jag älskar det som min favoritfilosof kallar för "interligens", dvs det som kommer till i ett samtal, en kombination av två personer. Där föds storverk.

Men på sista tiden har jag känt att jag har svårt att kommunicera. Jag får inte fram det jag vill säga och folk förstår inte vad jag menar. Inte bara så att jag inte hittar ord, utan jag lyckas inte få fram själva meningen i det jag vill säga. Oavsett om det är när jag skriver mail eller pratar med folk. Jag har en klar idé om vad jag säger men min samtalspartner hör något annat. Det spelar ingen roll vilket språk jag pratar, eller om jag pratar med folk med samma eller olika modersmål som jag. Jag kan inte göra mig förstådd och det är fruktansvärt frustrerande. Det hämmar mig i jobbet och det gör att jag drar mig undan från folk och inte vill vara social.

Troligen beror det mycket på min höga stressnivå, att jag inte kan koppla vindlingarna i hjärnan rätt så att jag får fram det jag vill. Jag känner hur det jag vill säga väller fram i mig, det är massor av tankar som vill fram och jag har en perfekt slutsats och kopplar ihop allt. Så sätter jag mig ner för att skriva ner det och det blir bara virrvarr. Inga slutsatser, inte ens en liten röd trådända skymtar i texten.

21 juni 2005

Sömnproblem

Sov uruselt i natt. Värre än vanligt. Vaknade väldigt ofta och var tvungen att vända på mig varje gång. Efter några gånger insåg jag varför. Jag snurrade. Jag hade yrsel och det kändes som att sängen skakade hela tiden. Det enda som hjälpte var att vända på mig, då rörde jag mig och världen stabiliserades. Dessutom hade jag ont i bröstet och mådde allmänt uselt. Datorn stod på och surrade högt, till slut stängde jag av den. Jag klarade inte ljudet.

Inte bra alls. Jag trodde att jag började slappna av, när saker och ting börjar reda upp sig litegrann. Tydligen inte. Eller så är det det jag gör, och det här är bieffekten av avslappningen. Panik. Jag tror det var lätta panikångestattacker, flera gånger om. Väckte maken som somnade om med armen om mig, det hjälpte lite.

20 juni 2005

Medvetanden

Jag läser i "The Power of Now" av Eckhart Tolle att vi har två olika medvetandenivåer. Ett som tänker och som ofta stjälper oss, det kallar han "ego" och så ett annat, ett mera gudomligt medvetande där vi bara är. Det är dit vi strävar, det är dit alla vi sökare vill. Det är också det som alla religioner är baserade på.

Jag skulle vilja utöka det till att vi har tre medvetandenivåer. Ett medvetet tänkande där vi funderar, analyserar, minns och diskuterar. Sedan ett mera undermedvetet som är det som ofta stjälper oss. Det som tänker "Det kommer aldrig funka" och får oss att omedvetet regissera våra misslyckanden. Att det inte funkar att gå ner i vikt, eller hitta ett bättre jobb, eller en människa att älska. Allt detta kan vår andra medvetandenivå förstöra genom sina små elaka tankar. Sedan har vi det tredje, det som Tolle nämner, där är jag med honom.

Kanske är det så att han menar att det jag ser som två medvetandenivåer är en? Han hävdar att egot är alla våra tankar och att genom att iaktta dessa tankar kan vi komma bort från egot och närma oss det fulländade medvetandet.

Jag har problem med att stänga av mina tankar helt. Jag kan iaktta och se de "fula" tankarna men inte de "vanliga". Samtidigt ska man ju, enligt alla, inte döma tankarna utan bara iaktta dem och se att man har dem. Att man HAR dem. Att de inte ÄR jag.

Intressant tanke som han beskriver "Jag tänkte 'Jag står inte ut med mig själv'!" - men hur funkar det? Är jag två? En som är jag och som inte står ut med någon annan, som inte är jag? Han beskriver hur han var desperat, hur han inte ville leva och hur han föll ner i ett svart hål och sen inte minns mer. När han vaknade upp igen var han i ett otroligt lugn. Troligen exakt samma sak som Brandon Bays beskriver i Resan. Det svarta hålet, ingentinget, och efter det upplysning. Ner till den djupaste nivån av medvetande, frid, gläjde och lycka.

Jag hoppas och tror att jag kan ta mig dit. Ibland känner jag mig stressad, som jag skrev häromdagen, över att det dröjer. Jag vill komma dit och hitta lugnet innan jag får barn, så att jag kan ge dem detta lugn, denna trygghet över att det räcker att vara sig själv. Det absolut viktigaste är att man är älskad för den man är, inte det man gör. Den känslan vill jag ge mina barn. Och mig själv och min man, förstås. Viktigt.

17 juni 2005

Iakttagelser

Jag läste en intressant artikel idag, i DN, om nostalgi. Det är lite så jag känner, och alltid har känt, en längtan till landet. En längtan till mitt ursprung. Dock har jag ingen direkt plats dit jag längtar, och jag misstänker att det har med mitt andliga sökande att göra. När jag kom hit kände jag att jag kommit hem, men nu är jag inte helt säker. Det är inte här jag hör hemma, ändå. Storstad är inte jag, även om jag trivs oerhört bra här. Det är nog ett lugnare ställe, en lugnare puls, en närmare kontakt med naturen och dess skiftningar som jag vill åt.

Jag läste vidare i tidningarna och kom till SvD och deras serie om inredning. Mycket intressant! Detta hattande med färger och inredningar. Att inte kunna komma till ro och trivas med stunden. Att hela tiden jämföra sig med andra och vilja imponera på sina vänner och bekanta med allt man åstadkommit. Alla ser sig själva som sina resultat, inte som det de verkligen är. Har man lattefärg i vardagsrummet är man lyckad. Har man marmorgolv och oljad ek i köket är man inne och duktig. Det är inte längre mitt ideal. Jag vill må bra, vara harmonisk och omge mig med saker som jag tycker om. Oavsett färg eller form.

Snarare är det alltså harmonin i hemmet jag är ute efter. Men det betyder inte att det ska vara perfekt, släta ytor och helt avskalat som i den här boken. Nej, jag vill ha hemtrevnad. Kärlek och omtänksamhet ska sitta i väggarna, sen gör det inget om det är lite skit i hörnen, jackor på golvet eller blött på badrumsgolvet.

Mental och fysisk motion

Igår var jag och simmade. I min strävan efter ett mentalt lugn ingår en kroppslig styrka och balans. Det är viktigt att vara helt balanserad. Simningen gick bra, men det är himla jobbigt. Det är en ny motionsform för mig och det är en lustig känsla att vara så dålig på något. Dock tycker jag det är roligt att lära mig något nytt och jag biter ihop och kämpar. Efter femton minuter var jag så slut att jag inte fick fingrarna över vattenytan när jag crawlade. Efteråt kändes det underbart. Trött i hela kroppen och ändå lätt, på något sätt.

N har nu fått boken och ska bara läsa den innan vi kan göra Resan tillsammans. Det ska bli väldigt spännande. Jag har haft lite ångest över att det tar sån tid innan jag kan göra resan och har faktiskt funderat på att gå till en reseterapeut för att göra det själv. Men jag börjar lugna mig och inser att Resan finns kvar, jag kan göra den när som helst. När jag är redo kommer jag att göra den. Det är ingen idé att stressa utan det är bättre att ha tålamod och låta den komma när jag är redo för den.


16 juni 2005

Ögonöppnare

Jag tror att jag ska se gårdagens samtal som en ögonöppnare. Inse att jag faktiskt inte vill jobba på ett företag som premierar att anställda jobbar 60-70 timmar i veckan och där man måste kämpa som ett djur för att få sin lagstadgade semester. Trots alla de fördelar som jobbet faktiskt har.

Den svenska livsstilen är en exportvara. Man har i Sverige insett att personer som har ett rikt privatliv och mår bra gör ett bättre jobb. Japanerna, exempelvis, är mycket intresserade av hur detta fungerar, för att vända sitt tåg som är på väg rakt in i väggen med alla som dör på jobbet. Men det har min (svenske, hör och häpna) chef inte insett. Han är fortfarande kvar på 90-talet där man skulle göra allt, hela tiden och vara störst, bäst och vackrast. Det spelar ingen roll om medarbetarna kör slut på sig, så länge chefen kan visa svarta siffror och gärna vara lite bättre än de andra företagen i samma bransch.

Jag spelar inte det spelet. Jag vill vara en hel människa. Jag vill ha tid att utveckla mig på min fritid och jag vill bli utvecklad och utmanad av mitt jobb. Jag vill ha en chef som lyssnar på vad jag säger och ger mig konstruktiv kritik, både när jag gör bra och dåliga saker.

Det känns skönt att ha kommit så här långt, att jag kan definiera vad det är jag vill.

Något helt annat, men ändå ihopkopplat:
I förrgår bad min make mig att boka en tandläkartid åt mig, det är närmare för mig. Jag undrade när han ville gå och han sa att det spelade ingen roll. Jag gillade inte att han lämpade precis allt ansvar på mig - om jag bokar "fel" tid så gnäller han på mig. Han hävdar att han ger mig helt fria händer. Jag lyckades faktiskt känna efter hur det var jag kände och förklara det för honom, utan att vi började gräla. Jag kände att jag kunde hålla mig lugn och känna efter och verkligen se hur det hängde ihop, istället för att bara bli arg på honom för att han inte orkar göra något själv.

Jag börjar komma någon vart i mitt känslosnurr. Det är häftigt!

15 juni 2005

Ska man skratta eller gråta?

Årets lönesamtal inträffade i juni. Enda fördelen är väl att den lilla löneökning man får kommer i en klumpsumma på junilönen. Höjningen var löjlig, ca 400 SEK. Från 15900 till 16300. Jag har ju bara 220 universitetspoäng (civilekonom + magisterexamen i språk) och talar tre språk flytande, så man får väl inte vara för sniken.

Efter hårda förhandlingar lyckades jag få honom att gå med på att ge mig frihet under ansvar. Dvs när jag jobbar som ett djur en hel helg ska jag själv få bestämma när jag vill ta ut det. Inte som tidigare, att jag inte haft någon monetär ersättning och inte heller någon timersättning.

Dessutom lyckades jag, efter ännu hårdare förhandlingar, få en veckas extra semester. Så nu har jag 25 dagar. I år. Absolut inte nästa år. Och jag får absolut inte säga det till någon annan. För då kanske de också, hemska tanke, kräver det!

Citat min chef "Du är den förste jag stött på som är så hård och kräver sånt här vad gäller ledighet. Det är ju faktiskt så att det är de som jobbar 60-70 timmar per vecka som blir premierade och som kommer någon vart."

Japp, och jag har ingen lust att bränna ut mig och bli ett vrak. Men han kanske vill ha såna anställda? De kanske är lättare att hantera än vi som tycker att vi vill ha ett privatliv förutom jobblivet?

Förresten. Jag kan tänka mig att jobba tio-tolv timmar eller mer om jag själv ser ett resultat av mitt arbete. Om jag jobbar för mig själv, om jag själv kan bestämma över min budget och om jag får göra det jag vill. Det ska jag. Snart. Snart, snart, snart, och snarare än min chef kan ana, kommer jag att säga upp mig och göra något helt annat. Något som ligger mer i linje med mina värderingar, något som inte bara producerar pengar utan även ger annan tillfredsställelse. Det ser jag verkligen fram emot!

14 juni 2005

Helgandlig

Jag tror att jag är helgandlig. Vissa är helgmotionärer, men jag är helgandlig. Varje helg läser jag en massa böcker och blir otroligt inspirerad. Jag vill meditera, jag vill gå på retreats och jag vill utveckla mig spirituellt. Så kommer måndagen och det finns knappt tid till eftertanke. Jo,  jag gör mina morgonövningar, men inte mycket mer. Jag försöker men hinner liksom inte med.

Det är dags för semester, tror jag. En semester där jag kan sätta upp lite riktlinjer för mitt liv. Där jag kan fundera på vad det är jag vill och hur jag vill komma dit. Tänk vad skönt det skulle vara att ha semester utan att behöva tänka på någon annan? Det är väl dags att göra det nu, innan barn kommer och tar all min tid, även den lilla som finns utanför jobbet ...

10 juni 2005

Djupa diskussioner

Gårdagskvällen ägnades åt djupa diskussioner med en kär väninna. Lite rödvin, lite trevligt sällskap och bra musik ger bra diskussioner. Oftast.

Vi funderade på hur det blir. Hur hon blev deprimerad, väldigt deprimerad, när livet inte ville som hon ville. Hur hon ryckt upp sig nu och mår bättre. Men hur hon fått en liten stroke som en påminnelse. Vid 26 års ålder! Dit vill jag inte! Symptomen hon beskrev stämde läskigt väl in med mina yrselanfall. Dags att ta det lugnare.

Idag ska jag hämta boken, "The Journey" åt M så att hon kan läsa den och vi kan göra resan snart. Tack och lov var hennes knöl i bröstet inte cancer utan en godartad cysta. Men hon har fått sig ett skrämselanfall, vill jag lova. Jag med. Hon är inte heller gammal.

Igår var första gången jag sade högt till någon utomstående vad jag tänker på. Att jag vill arbeta med något som är meningsfullt och som ingår i jordens stora kretslopp. Jag har skrivit det här förut och det har gjort mig säkrare, så att jag kan säga det högt. Att leva med jorden är det jag vill göra. Jag har romantiska drömmar om ekologiska tomater och hembakta svamppajer. Jag hejdar mig när jag börjar drömma om ekollonbökande smågrisar och lyckliga hönor - vid djur går min gräns. Jag är lat!

Ett litet växthus med allehanda godsaker, egna örter i trädgården och vinbärsbuskar på tomten däremot! Det vill jag ha. Och närhet till ett kantarellställe eller två, samt gärna lite vilda hallon på vägen. Lyx!

08 juni 2005

Hur mår jag, egentligen?

Bra fråga.

Jag startade den här bloggen för att se hur min andliga utveckling fortskrider. Jag kände att jag började närma mig en korsväg, en korsning där jag började gå mer stadigt mot det jag verkligen vill tro på. Nu är jag inte lika säker.

Kanske är det på grund av jobbet. Det tynger ner mig, det drar ner mig i gyttjan och jag klafsar och klafsar och kommer ingenvart. Jag sitter av tiden på jobbet genom att surfa, läsa och svara på mail. Jag gör det jag måste, nödtorftigt, men orkar inte ta nya initiativ. Fast ibland gör jag det ändå, kastar upp en boll som jag tror på. Den brukar landa med en duns på chefens golv och rulla långsamt tillbaka till mig. Mer än så blir det inte. Fruktansvärt frustrerande.

Saker och ting bestäms bakom min rygg. Saker jag vill göra ändras och blir annorlunda. Saker jag kämpar för att genomföra ses som tråkiga och onödiga och dumma påhitt och läggs ner. Det kan göra den bäste något nedslagen och för mig funkar det inte längre. Jag orkar inte. Jag förändras som person. Min väninna som jag inte sett på ett tag kommenterade i helgen att jag verkligen måste komma bort, jag är helt annorlunda.

För att inte tala om yrselanfallen, den ständiga tröttheten och utledheten. Och infektionerna som kommer hela tiden. Svampinfektioner, inflammation i hälen, förkylningar, hugg i bröstet. Vad är det jag håller på med egentligen? Jag måste härifrån!

Samtidigt tycker jag det är så trist att mönstret upprepar sig. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag avskyr min chef och slutar för att "det är bättre att vara arbetslös än att vara kvar här!" Det måste ju vara något som jag gör fel, också. Eller väljer jag fel jobb, helt enkelt? Vägrar jag att se att det här jobbet är så illa som det är, hoppas på att jag kan göra något av det och går in i det med skygglappar? Jag vet inte. Något är det.

Samtidigt känner jag ju att jag går in i en deppigare fas. Jag orkar inte träffa folk, jag har ingen lust att småprata. Jag är trött och gnällig, oavsett hur länge jag sover. Jag vill inte göra någonting, jag vill inte jobba, inte tänka. Jag vill bara sova, läsa och göra ingenting. Jag "håller ut" genom att tänka att jag snart får en långhelg, snart får semester. Men sen då? När semestern är slut och inget mer att se fram emot förrän till jul?

Visst måste jag söka nytt jobb. Men jag vill inte jobba just nu. Jag har inte energin att sälja mig själv. Jag vill komma i balans, hitta det jag vill göra och sedan söka det jag verkligen vill. Jag vill jobba med naturen. Jag vill jobba med att hålla det stora kretsloppet igång. Jag vill vara en del, en liten del av vårt stora liv här på jorden, och jag vill inte bara generera pengar åt någon annan. Jag vill såklart ha gott om pengar, eller åtminstone såpass att jag inte behöver oroa mig, men jag vill inte vara i en bransch som bara gör pengar för pengars skull. Där vinsten är det enda som räknas, för vinstens skull och inget annat. Som nu, i ett företag där vi har urusla löner, vi har urusla villkor och vi får inte ens vidareutbilda oss i något som vi förväntas kunna - och chefen är stolt över att vi lyckas hålla oss under budgeten varje år, som en av de få i koncernen. Nej. Ingenting för mig.

När ska jag våga hoppa?

01 juni 2005

Att agera, inte reagera

Det går att påverka sina egna känslor. Det går att lära sig att agera på det man känner, inte reagera. Dvs inte reagera blint så som jag gjorde igår - frustration... hungersug.

Men hur gör man? Hur avdelar man sig själv från sina känslor? Hur lyckas jag med att vara glad och fylld av kärlek när jag blir så otroligt arg av att få en utskällning?

Eller som en väninna undrade häromdagen - hur skiljer man på sitt privata jag och sitt arbetsjag? Samma fråga.

Jag tror att jag kan lära mig det. Det måste vara samma sak som att leva i nuet. Att, som Åsa Nilsonne säger i sin bok "Vem är det som bestämmer i ditt liv" iaktta utan att döma, att lära känna sina känslor och känna igen dem när de kommer. Inte låta dem ta över utan lugnt konstatera "Nu känner jag såhär, nu ska jag inte rusa åstad och göra så som jag känner utan vänta lite och se om jag kan handla som jag vill istället."

Ett steg i taget. Andas in, andas ut. Andas in...