Qigong

Min mäster har gett mig andningsövningar. De är väldigt enkla - andas in, håll andan och andas ut igen. I noga preciserade intervaller. Jag gör dem varje morgon och förundras över resultatet. Eller rättare sagt, jag förundras över hur dåligt jag mår när jag inte gör dem. När jag var sjuk en vecka och sedan lat en vecka till ramlade jag djupt ner i depressionsträsket, hatade mitt jobb och gjorde min omgivning rädd för min skull. Sen tog jag tag i min krage och satte igång igen. Det tog bara fyra-fem dagar så var jag tillbaka uppe igen. Otroligt!

Mäster säger att man genom att kunna kontrollera sin andning kan kontrollera även andra saker i sitt liv. Dessutom blir det enklare att lära sig saker och man får större uthållighet i fysiska sporter och andra aktiviteter. Detta har jag inte märkt av, men det kanske är så. Att jag mår bättre och att jag kan tänka klarare har jag dock märkt. Jag har nu hållit på i nästan ett halvår med detta och vill verkligen inte sluta.

Jag sitter på morgnarna och andas. Andas in, andas ut. Andas in, håll andan, andas in lite till. Andas ut, in, och så håll andan igen. Jag går framåt i övningarna men skyndar för en gångs skull långsamt. För första gången är det inte viktigt att ”bli klar”, att gå vidare till nästa nivå. Nej, jag gör gärna om en extra dag, för att känna att det känns bra.

I stillheten på morgnarna kommer många tankar. Ofta är det bara virrvarr men då och då kommer ett guldkorn. Jag satt och tänkte på min utveckling och tänkte ungefär att ”nu när jag har lyckats ge upp min fixering om att inte ha barn, så kanske jag kan komma ett steg till” och så kom jag att tänka på den gången - eller om det var gångerna - när jag faktiskt aktivt bestämde mig för att jag inte ville ha barn. Jag kan inte ha varit mer än nio-tio år och var olycklig. Jag kände mig oälskad och bestämde mig för att jag aldrig skulle ha barn. Barn var inte älskade och därför gjorde jag fel om jag satte fler oälskade barn till världen.

Denna tanke, troligen född av något litet misstag mina föräldrar gjort - eller bara en missuppfattning från min sida - slog rot hos mig och under alla år har jag ogillat barn, jag har bestämt hävdat att jag inte ska ha barn och att jag kommer att bli lycklig utan barn. Jag ska här säga att jag faktiskt fortfarande inte tvivlar på att jag kan bli lycklig utan barn. Men nu, tillsammans med en man som vill ha barn och som under en lång period försiktigt har övertygat mig om att det inte är så farligt, har jag lyckats komma undan från denna tanke.

Jag känner att jag kommer att kunna förlåta mina föräldrar. De var kanske inte alltid de bästa föräldrarna som fanns, de hade sina svårigheter och de hade mycket emot sig, men de gjorde sitt absolut bästa. Mycket annat kan man inte göra som förälder. Vilket jag nu måste komma ihåg. Jag har ännu inte riktigt lyckats förlåta dem helt, men jag jobbar på det.

Vilket för mig in på ett fysiskt symptom. I The Journey talas det mycket om att vi själva skapar våra sjukdomar. Jag har funderat på om mina fotproblem kunde ha sitt ursprung i en mycket infekterad och ledsam historia med en väninna, men kom på idag när jag satte foten mot sängen att jag faktiskt har problem med mina rötter. Jag har inte rett ut situationen med mina föräldrar, jag har inte förlåtit dem än. Det manifesterar sig troligen i min fot. Min kontakt med jorden. Jag jobbar på det (samtidigt som jag naturligtvis får adekvat behandling för foten) och är säker på att det kommer att lösa sig.