31 maj 2005

Frustration = godissug?

Jag kommer ingen vart i mitt arbete. Mitt dagliga slit, ni vet. När jag kör fast blir jag kaffesugen. Funderar på att gå och köpa mig en kaffe och en muffin.

Är det så att när jag kör fast i något, när jag inte kommer någon vart, då vill jag "fly" med sötsaker? Jag vill ju gå ner i vikt, jag vill inte hålla på och småäta hela tiden, men jag blir så sugen.

Kanske kan jag nu, när jag ser mönstret, bli mer uppmärksam på vad det är som händer när jag blir sugen på något gott. Att jag faktiskt inte är hungrig utan bara trött och uppgiven inför en uppgift som jag har svårt att lösa. Hur kan jag komma undan suget? Räcker det med att jag säger till mig själv "Jag är faktiskt inte hungrig, jag behöver inte gå och handla" - men hur blir jag då av med suget i magen? Det är fysiskt, det finns där. Pådrivet av en inbillad sockerkick, men dock.

Jag tror jag ska gå och ta lite vatten!

Och sedan komma på ett bra sätt att lösa själva uppgiften. Så att jag istället kan belöna mig själv med kaffet och muffinsen, när jag avslutat uppgiften. Men det diskuterar jag en annan dag.

Att lita på universum

Det är inte lätt att våga lita på universum. Att lita på att universum kommer att leda mig dit jag passar bäst. Att lita på att det jobb jag kommer att få är ett jobb som kommer att passa mig. I en av mina böcker, det är nog "A return to Love" står det om en person som inte vågar lita på Universum:

"How do I dare to give my career to god? I'm a musician, maybe he wants me to be an accountant!"
"Don't you think he'd rather have someone that is good with money to do that"

Dvs att universum ser till att just du får göra det du är bra på för att sprida universums eviga kärlek och glädje vidare.

Mitt problem - ett av dem, får jag väl säga - är att jag inte vet vad jag är bra på. Eller rättare sagt att jag inte vet vad jag vill göra med det jag är bra på. Vad vill jag bli när jag blir stor? Så jag får försöka lita på att universum både vet vad det är jag kommer att bli lycklig av och hur.

Stora saker att lämna till universum!

Men samtidigt - vad är det som säger att jag skulle vara bättre på det själv? Vad är det som säger att jag kommer att hitta mitt drömjobb och få det, alldeles själv utan någon som helst hjälp från ovan? Speciellt som jag inte ens vet vad det är jag vill göra. Alltså är det bättre att lämna det beslutet åt universum och själv sträva på och göra mitt bästa, hela tiden. Hela tiden försöka ge glädje och kärlek i mitt jobb och i min fritid. Och tryggt lita på att universum fixar resten, så länge jag håller min del av avtalet.

29 maj 2005

Fortsätta framåt

Jag jobbar mycket på att vara närvarande. Att hela tiden vara med, inte äta och tänka på en massa annat, utan faktiskt känna vad maten smakar. Att vara närvarande i en konversation med vänner och inte tänka på vad jag ska ha till middag ikväll.

Samtidigt övar jag mig på att omfatta världen med kärlek. Att se att min chef inte är elak och tycker illa om mig när han gör mitt jobb svårare, utan att han faktiskt handlar på ett sätt som han tror är rätt. Att hela tiden tro på att kärleken räddar världen och att min egen inneboende
styrka och kärlek kommer att leda mig rätt.

Det låter helflummigt, och det får det göra. Det är ok, det också.

Gör om, gör rätt...

En dag sa en kär vän ”Det finns inget rätt. Det är du som själv skapar ditt rätt.” och det var en ögonöppnare. Jag har alltid känt att jag gjort fel. Varit rädd för att göra fel. TM - jag gjorde fel, för det blev inte som det skulle, som läraren sa. Reiki, jag kände aldrig kraften sådär riktigt som de andra gjorde. AT var jag ganska duktig på och kunde mer än de andra.

Ni vet, det klassiska duktig-flicka-syndromet. Som kan appliceras på precis allt. Att säga till sig själv att man gör fel när man mediterar - hur kan man veta det? Man måste få uppmuntran att själv hitta rätt väg. TM var dock min första erfarenhet och där talas det mycket om att alla lärare ska guidas av Maharishi själv så att ingen gör fel när de lär ut den heliga läran. För om de gör fel så kommer eleverna att lära sig fel och då kommer läran att vattnas ut och världen aldrig att räddas. Inte konstigt att jag blev vettskrämd och var övertygad om att jag inte kunde!

Qigong

Min mäster har gett mig andningsövningar. De är väldigt enkla - andas in, håll andan och andas ut igen. I noga preciserade intervaller. Jag gör dem varje morgon och förundras över resultatet. Eller rättare sagt, jag förundras över hur dåligt jag mår när jag inte gör dem. När jag var sjuk en vecka och sedan lat en vecka till ramlade jag djupt ner i depressionsträsket, hatade mitt jobb och gjorde min omgivning rädd för min skull. Sen tog jag tag i min krage och satte igång igen. Det tog bara fyra-fem dagar så var jag tillbaka uppe igen. Otroligt!

Mäster säger att man genom att kunna kontrollera sin andning kan kontrollera även andra saker i sitt liv. Dessutom blir det enklare att lära sig saker och man får större uthållighet i fysiska sporter och andra aktiviteter. Detta har jag inte märkt av, men det kanske är så. Att jag mår bättre och att jag kan tänka klarare har jag dock märkt. Jag har nu hållit på i nästan ett halvår med detta och vill verkligen inte sluta.

Jag sitter på morgnarna och andas. Andas in, andas ut. Andas in, håll andan, andas in lite till. Andas ut, in, och så håll andan igen. Jag går framåt i övningarna men skyndar för en gångs skull långsamt. För första gången är det inte viktigt att ”bli klar”, att gå vidare till nästa nivå. Nej, jag gör gärna om en extra dag, för att känna att det känns bra.

I stillheten på morgnarna kommer många tankar. Ofta är det bara virrvarr men då och då kommer ett guldkorn. Jag satt och tänkte på min utveckling och tänkte ungefär att ”nu när jag har lyckats ge upp min fixering om att inte ha barn, så kanske jag kan komma ett steg till” och så kom jag att tänka på den gången - eller om det var gångerna - när jag faktiskt aktivt bestämde mig för att jag inte ville ha barn. Jag kan inte ha varit mer än nio-tio år och var olycklig. Jag kände mig oälskad och bestämde mig för att jag aldrig skulle ha barn. Barn var inte älskade och därför gjorde jag fel om jag satte fler oälskade barn till världen.

Denna tanke, troligen född av något litet misstag mina föräldrar gjort - eller bara en missuppfattning från min sida - slog rot hos mig och under alla år har jag ogillat barn, jag har bestämt hävdat att jag inte ska ha barn och att jag kommer att bli lycklig utan barn. Jag ska här säga att jag faktiskt fortfarande inte tvivlar på att jag kan bli lycklig utan barn. Men nu, tillsammans med en man som vill ha barn och som under en lång period försiktigt har övertygat mig om att det inte är så farligt, har jag lyckats komma undan från denna tanke.

Jag känner att jag kommer att kunna förlåta mina föräldrar. De var kanske inte alltid de bästa föräldrarna som fanns, de hade sina svårigheter och de hade mycket emot sig, men de gjorde sitt absolut bästa. Mycket annat kan man inte göra som förälder. Vilket jag nu måste komma ihåg. Jag har ännu inte riktigt lyckats förlåta dem helt, men jag jobbar på det.

Vilket för mig in på ett fysiskt symptom. I The Journey talas det mycket om att vi själva skapar våra sjukdomar. Jag har funderat på om mina fotproblem kunde ha sitt ursprung i en mycket infekterad och ledsam historia med en väninna, men kom på idag när jag satte foten mot sängen att jag faktiskt har problem med mina rötter. Jag har inte rett ut situationen med mina föräldrar, jag har inte förlåtit dem än. Det manifesterar sig troligen i min fot. Min kontakt med jorden. Jag jobbar på det (samtidigt som jag naturligtvis får adekvat behandling för foten) och är säker på att det kommer att lösa sig.

A Course in Miracles

En kär väninna var på besök och hon är också en sökare. Söker kärleken, söker en man, söker en familj. Kommer aldrig till ro. Hon gav mig ”A return to love” av Marianne Williamson. Och sa ”Ta inte gud-snacket på fel sätt. Ersätt ’Gud’ med ’Universum’ om det känns bättre.” Så det gjorde jag.

Det var en bra bok. Mycket bra. Jag hade tidigare läst ”The power of now” och ”Vem är det som bestämmer i ditt liv”, två mycket bra böcker som gav mig väldigt mycket. Men denna förde en ytterligare en pusselbit till till mitt pussel som snart börjar bli färdigt.

När jag surfade runt på nätet snubblade jag över boken ”The Journey”. Jag läste lite om den och blev intresserad. Så glömde jag bort den. Tills den dök upp igen i mina surfanden. Nu tog jag det på allvar och gick och köpte boken. Dessutom har en väninna fått en elakartad knöl i bröstet som måste tas bort, så jag tänkte att det kanske var dags för en resa.

Det var också en mycket bra bok. Den kom i rätt ögonblick för mig. Jag är redo för en resa.

En bok till...

En dag kom jag över en bok på nätet, om reiki. Där stod ungefär ”tror du verkligen att ännu en teori, ännu en metod, kommer att frälsa dig?” och det fick mig att haja till. Det jag söker är väl ändå inte något som utifrån kommer att frälsa mig? Det jag söker måste ju redan finnas där, i mig själv. Oavsett hur många olika teorier eller religioner jag provar är det ju ändå till syvende och sist upp till mig, om jag vill tro på dem, om jag vill anamma dem och om jag vill ge upp mig själv till dem.

Min tro

Jag tror inte på gud. Jag gjorde det när jag var liten men blev besviken och slutade. Dock tror jag på en större kraft. En kraft i tingen, i stenarna, växterna och i oss själva. Något som är större än vad vi är. Men vad kan jag inte riktigt sätta fingret på.

Universum - Gud - den yttersta godheten

För ett par år sedan diskuterade jag konceptet ”Universum” med väninnor. Universum är den yttersta kraften. Godheten, visheten och kärleken. Universum finns alltid med dig. Universum hjälper dig alltid. Våga lägga ditt liv i Universums händer och det kommer att gå dig väl.

På många sätt funkar det. Universum ger mig ofta det jag ber om. Universum gav mig ett jobb. Universum gav mig en underbar man. Varför söker jag vidare?

Varför?

Här skriver jag om min andliga utveckling. För att ha en plattform att skriva ner det som händer mig och för att hitta andra, likasinnade att diskutera med.

Jag är en klassisk sökare, som sedan många år tillbaka sökt efter ”det där”. Det där obeskrivbara, lugnet, nirvana. Det där som är så svårt att definiera. Jag har lärt mig TM, jag har gått reikikurs. Jag har provat autogen träning, AT och jag har läst böcker om självhypnos. Jag är intresserad av NLP och en gång gick jag en kurs i medicinsk qigong, som tyvärr var humbug från start till mål.

Vad har jag fått ut av det här då? Inte mycket.

TM
Funkade inte, jag fick ont i huvudet. Min guru kunde inte hjälpa mig. Jag har gått fram och tillbaka med TM i femton år, ibland går det, ibland inte.

AT
Hjälpte väl lite grann men efter ett tag så slutade jag med det också. När de regelbundna träffarna på arbetsplatsen rann ut i sanden gjorde mitt engagemang det också.

Reiki
Gjorde under för min stressmage, redan första gången hemma hos min mäster kände jag att magen lugnade sig. Efter den första ”rensningen” med reiki så var magen överlycklig. Men så slutade jag göra reiki... Det rann ut i sanden. Det var för tidiga morgnar. Och så är magen som den är. Igen.

Medicinsk qigong
Hemskt! Det var en otroligt jobbig mäster, det var konstiga kurshäften och ingenting gick att tro på. Jag försökte naturligtvis att göra som han sa ändå, men slutade snart igen.

NLP
Har jag egentligen aldrig gett en riktig chans. Jag snubblade över det för några år sedan och är mycket intressserad, men jag har inte gått någon kurs och aldrig orkat läsa klart en bok. De böcker jag börjat läsa har jag gillat, men något har hindrat mig från att verkligen sätta igång och göra det som står. Kanske den amerikanska överhurtigheten, kanske jag själv som egentligen inte vill bryta mig ur mina mönster?

Mönstret...
Ni ser mönstret, va? Jag hittar en ny metod, blir uppsluppen och glad och ger mig med liv och lust in i detta. Jag läser allt jag kan hitta och jag vet precis hur man ska göra. Och gör det också, med själ och hjärta, i säkert två-tre veckor. Sen tröttnar jag. Vill sova längre på morgnarna eller reser bort och tappar tråden. Och så rinner det ut i sanden. Klart man inte får nåt resultat av detta!