12 december 2005

Glad och lugn

Jag känner mig gladare och lugnare. Jag mår bra av saker jag gör. Jag tar mig iväg och motionerar och mår bättre av det. Jag kan ta de dåliga dagarna med jämnmod och jag letar inte lika febrilt efter det där något som ska frälsa mig och göra mig till en bättre människa. Kanske har jag redan hittat det?

Dagens affirmation - dag 24

I ask myself for rest and peace.

Jag uppmärksammar mig själv på att min uppmärksamhet splittras. Då ber jag mig själv slappna av och fundera ett tag, inte reagera med ryggmärgen. Jag kan uppmärksamma saker på två sätt, antingen genom att agera eller genom att vara stilla och fundera.

Jag har mer och mer gått över till att fundera och acceptera, än att reagera med ryggmärgen. Det är skönt att kunna fundera först, innan jag säger eller gör något olämpligt. Det är dock lite tråkigt att jag i och med detta nästan har slutat göra publika inlägg på de olika communities jag är medlem i. När jag funderat igenom det som sägs och det jag vill säga inser jag att jag inte vill säga någonting. Misstänker att det är en fas och att jag kommer bli pratsam igen.

30 november 2005

Dagens affirmation - dag 23

This moment is the still point around which
everything turns.

Att stanna upp och se världen röra sig omkring mig. Att stanna upp och se just det här ögonblicket. Det gjorde jag igår, i snön. Snöänglade, pulsade och beundrade vattnet. Underbart.

24 november 2005

Omedelbar upplysning

Jag lyssnade på P1s program Reporter idag där man diskuterade myter och projektet som startat med etthundra författare som alla skriver om en myt. Den brittiska författarinnan Karen Armstrong intervjuades bland annat och hon sade något som fick mig att fundera (citerat ur minnet):

"Dalai Lama tillfrågades om hur man kunde nå omedelbar upplysning och han fick tårar i ögonen vid frågan. Han hade förstått att tillståndet i västvärlden var illa, men inte hur illa. Upplysning är en personlighetsförändring, ingenting som händer på en gång."

Tänkvärt för mig och alla andra som jagar och letar efter den där saken som ska ge oss den lilla extra knuffen som gör att vi äntligen förstår hur allt hänger ihop och kan bli lyckliga...

Dagens affirmation - dag 22

I can find my sould here and now.

Här och nu. Mindfullness. Medveten närvaro. Vår själ är med oss hela tiden, det gäller bara att lyssna. Att vara här och nu, att inte hela tiden oroa sig för framtiden, vara rädd för något som kan hända eller sitta fast i gamla rädslor. Bland det svåraste jag kan ta mig för.

23 november 2005

Energi

När Myrorna hämtade tre ton skräp kom min energi in på den plats som skräpet tog. Det känns bra. Skönt att börja känna igen mig själv igen, inte ha de där apatiska känslorna.

Kreativiteten börjar komma. Glädjen, spontaniteten, framtidstron. Underbart! Meditera mera!

22 november 2005

Meditationsbiverkningar

Mediterade idag igen. Jag känner igen mönstret. Min kropp går ner i djup avslappning. Andningen slutar nästan. Benen, armarna och bålen är helt avslappnade. Ända upp i halsen, nacken och käken är jag avslappnad. Men inte i ögonen och musklerna däromkring. Och inte i hjärnan. Tankarna fladdrar, de är inte det minsta avslagna. Det är det här problemet jag brottats med i hela min meditationskarriär. Det kanske ska vara så? Alla talar om att man ska låta tankarna fladdra och så småningom så stillar de och så har man inga tankar. Aldrig hänt... Mina tankar tjuter och pladdrar och drar mig iväg från precis allt jag försöker koncentrera mig på. Fruktansvärt störande.

Men, som sagt, det kanske är rätt för mig? Då och då försöker jag mig på någon sorts "aktiv meditation", dvs en aktiv avslappning, guidad mediation etc, för att fokusera tankarna och slippa detta springande i huvudet. Men det brukar inte funka optimalt det heller, eftersom tankarna gör att jag distraheras från guidningen eller min egen "vandring" över musklerna.

Efteråt kände jag den lika välkända irritationen. Lite hungrig, lite rastlös, lite irriterad. Lite huvudvärk. Inte lika mycket som jag hade när jag lärde mig meditera för 15 år sen, tack och lov, men ändå. Det ger sig nog. Jag ska verkligen inte ge upp pga det.

Kom inte lika nära hjärtrummet idag. Men man kan ju inte få fullträffar varje gång man kastar upp bollen. Jag fick ju annat idag. En lyra, kanske?

Dagens affirmation - dag 21

I ask the universe to listen.
I need to matter.

Det här är precis rätt för mig just nu. Det handlar inte om att kräva uppmärksamhet från universum, utan snarare om att få bekräftelse från universum om att jag duger, precis som jag är. Jag behöver höras. Jag behöver veta att universum känner till mig, att jag är en del av det kosmiska medvetandet.

21 november 2005

Meditation

Jag har haft svårt för att meditera nu ett tag. Inte så att jag suttit där och känt mig fånig, nej jag har haft svårt för att ens sätta mig ner. Det har tagit emot. Jag har inte velat.

Det har ändå känts rätt okej. Som ett steg, en period som snart ska ta till ända.

I förra veckan började jag lite smått. Började med att sätta mig ner och sitta stilla ett tag. Mitt gamla TM-mantra dök upp i skallen, tillsammans med en hel massa annat skräp, som vanligt. Tankarna flyger och far och bryr sig inte alls om att jag ignorerar dem. De tar sin egen väg och jag har svårt för att inte följa med.

Idag satte jag mig ner för att försöka mig på hjärtmeditation, som jag läst om i Vägen till Kärlek. Det kändes väldigt bra. Väldigt stark fysisk känsla av mitt "hjärterum". Nu, en halvtimme efteråt, känns det fortfarande att jag har ett hjärterum. Jag försöker bevara den känslan och bejaka de "biverkningar" jag känner - tryck över bröstet, svårt att andas etc - när jag var mitt i meditationen. För det kändes ändå som om det var bra.

Dagens affirmation - dag 20

Jag kände att det var dags att ta upp de här igen. De får mig att känna mig bättre, när jag har något att fundera på då och då.

I will use my thoughts wisely and
respect their power.

Återigen våra tankar. De som kan göra gott ont eller vara ett hinder på vägen till upplysning. När vi tänker bör vi se till att använda våra tankar på ett bra sätt. Inte sända ut negativa tankar och negativ energi utan använda dem för att förhöja den positiva medvetenheten i världen.

17 november 2005

Att vara duktig

I SvD idag fanns en artikel om att uppfostra barn. Om hur man ofta gör så att barnen blir beroende av uppmärksamhet, istället för att stärka deras självkänsla. Där är jag. Fullkomligt beroende av uppmärksamhet. Jag söker det hela tiden. När jag lagat mat till mig och min man vill jag att han ska kommentera maten, säga att den är god och säga att jag är duktig som lagat den. När jag gör Resan vill jag vara duktig och klara av den. När jag simmar vill jag simma längst och fortast av alla. Det räcker inte med att vara jag. Att vara jag är ingenting, så länge jag inte har någon som talar om för mig hur duktig jag är.

Jag vill vara trygg i mitt jag. Jag vill inte behöva basera det på andra, på att andra ska säga att jag är duktig, snäll, smart och liknande. Jag vill fylla på det trygghetsbehovet inifrån, inte utifrån. Det ska jag jobba på nu. Meditation. Motion. Vila. Inte stressa mig igenom detta utan verkligen se till att jag tar det lugnt och lyssnar på mig och min kropp. Lära mig känna igen mina känslor, se var de kommer ifrån och vad de betyder. Slippa famla i det där tomma mörkret där det inte finns någonting. Till slut hitta till Källan, till Kärleken. Utan att ha bråttom. Och utan att behöva att någon ska säga "Ja, vad du är duktig, du hittade ju dit alldeles på egen hand!"

Resan. Igen.

Det gick inte. Inte den här gången heller. Dock känner jag att jag fick en del insikter. Jag kom djupare ner och jag kände vissa känslor väldigt tydligt. Men jag hade också hela tiden en frustration, av att inte komma djupare. Känsla av att han tröttnade på attt guida mig. Känsla av att det tog stopp. Att inte komma vidare. Ofta kände jag ingenting. Jag hittade inga känslor. Jag såg dem inte. Jag letade, jag letade inte. Jag försökte känna och jag slappnade av. Det funkade inte.

En gång vet jag att jag tänkte "Det är bara jag själv som kan klara av det här. Den här guiden kan inte, ingen annan kan, det är bara jag." Det stärkte mig lite, även om jag inser att jag har en del att ta mig igenom först.

Jag hade väldigt starka känslor av gråt. Jag ville gråta mest hela tiden. Oavsett om det var en positiv eller negativ känsla ville jag gråta - precis som jag gör i verkliga livet. En gång var det väldigt, väldigt starkt och då sa min guide att jag skulle släppa och låta gråten komma till mig. Men jag vågade inte. Ville inte. Jag vet inte om jag inte riktigt litade på guiden, att jag inte kände att den här guiden skulle fånga mig när jag föll in i gråten. Därför tryckte jag undan den.

Jag insåg att jag måste sätta mig ner och verkligen gråta. Verkligen låta mig själv gråta. Det är så mycket gråt som jag tränger undan. När jag bejakar den och låter den få komma ut fritt, kanske jag kan komma under den och se vad den döljer. Det går ju, det såg jag igår. Jag kan sätta mig ner och låta känslorna komma. De kommer om jag känner efter. Jag har svårt att namnge dem, men det kanske inte gör något.

Någonstans mitt i resan hade jag en konstig känsla av att vara en huvudfoting. Under brösten började benen. Ingen mage, inget underliv, bara huvud, bröstkorg och ben. Kändes väldigt konstigt.

Alldeles i början hade jag också den mycket välbekanta känlsan av att snurra, spinna. Rummet snurrar omkring mig och jag sitter "snett", dvs lutar. Jag vet inte om jag verkligen lutar, men känslan är väldigt stark.

Jag kände också att jag har väldigt kort koncentrationsspann. När vi hållit på ett tag ville jag ge upp. Jag hade tankar om att ge upp en lång stund, sen gick de över och jag kunde koncentrera mig igen. Men de kom tillbaka, efter ytterligare en stund, inte lika lång som den första. Jag har väldigt svårt att bortse från mina tankar.

Jag hade starka fysiska förnimmelser. Det gjorde ont i vänsterarmen och ett gammalt minne kom upp, hur jag hade ont just där och gick till akuten och de sa, som vanligt "Det är inget fel på dig." och jag kände hur de tyckte att jag var en hypernervös liten tonåring som inte visste någonting. En stark känsla av att inte bli tagen på allvar. Det gjorde också fruktansvärt ont i huvudet vid ett tillfälle, på hjässan. Det kändes som om det gick en kniv från hjässan rakt in i hjärnan. Mycket ont. Jag minns inte känslan som var förknippad med det.

Ont i nacken och ryggen hade jag också vid ett par tillfällen. En gång spändes hela kroppen otroligt hårt. När jag kände lugn kände jag väldigt tydligt att det fanns två knutar som inte var lugna. En i bröstet och en i huvudet. Kroppen kunde slappna av men jag vågade inte släppa kontrollen helt, och två centra fick vara "vakna" för att se vad som hände. Detta vill jag bort ifrån. Det kommer nog.

Det största minnet är nog att jag hade så svårt för att finna känslorna. Ibland kom de till mig, bara sköljde över mig, men oftast hittade jag dem inte i det stora tomrum som fanns där. Jag blev också ofta irriterad på min guide som inte förstod vad jag menade. Naturligtvis för att jag hade svårt att uttrycka vad det var jag såg och kände. Under långa stunder kände jag att jag var för vaken, att jag inte kunde slappna av och låta mig guidas neråt. Jag var klarvaken - kanske var jag inte det, men känslan av det. Dvs att huvudet var klart och tänkte alldeles för mycket. Kommenterade, försökte. Istället för att slappna av och låta kroppen göra jobbet. Ofta tänkte jag på boken, på vad hon skrivit och hur man "ska" göra och känna. Ofta tänkte jag på hur jag och N gjort och hur det kändes likadant.

Efter nästan två timmar räknade guiden upp mig och vi gav upp. Dock fortsatte guiden med en massa frågor. Till slut kunde jag inte svara. Kontroll. Vad betyder kontroll för dig? Identitet. Vad betyder identitet för dig? Den jag är. Vad betyder det för dig? Identitet... Osv. Det var väldigt svårt.

Vi pratade lite om det där med hur man ska göra. Och vad som är rätt och fel. Hur vet jag det? Eller rättare sagt, varför tror jag att det finns ett rätt och det jag gör är fel? Varför är inte det jag gör rätt, per automatik? Det ligger nog i min uppfostran och uppväxt. Jag har alltid varit rädd för att göra fel. Jag minns när farfar skickade mig in i köket för att hämta något i hans (för mig) enorma kyl. Jag hittade det inte och var otroligt rädd för att gå tillbaka till farfar och säga att jag inte hittade det – jag kunde inte ens klara av en så enkel grej som att hämta smöret i kylen. Jag gjorde fel. Och ja, han blev arg, det var inte som jag inbillade mig. Han förstod inte att jag inte kunde hitta smöret, det stod ju där på den översta hyllan bakom saften! Och så fick jag bekräftat att jag inte kunde något och att jag bara var bra om jag lyckades göra så som jag blev tillsagd.

Vi började på den fysiska resan men jag klarade inte av att fortsätta. Guiden räknade ner mig och jag kände att jag inte kom ner. Jag låg precis under ytan och flöt istället för att sjunka ner till botten och låta mig vaggas. När guiden ledde mig mot dörren framför ljuset och sade att jag skulle möta min mentor sa hela kroppen och jag nej. Jag ville inte. Jag klarade inte av en fysisk resa till. Minnet av den förra sitter för färskt och jag tror inte jag litade tillräckligt på min guide för att klara av en sån resa till. Även om den förhoppningsvis inte skulle bli lika smärtsam så gick det inte. Vi slutade.

16 november 2005

Vägen till kärlek

Deepak Chopra är en klok person. Jag gillade hans 100 dagliga affirmationer, även om jag inte läst klart boken. Ska göra det och ta upp dem här på bloggen igen när jag får ork.

Just nu läser jag hans "Vägen till Kärlek" och den är inte dum alls. Många kloka saker säger han där.

Resan

Idag ska jag göra Resan. Jag är mycket förväntansfull och lika nervös. Det ska bli spännande att se om det går. Och om det går, vad kommer jag att känna? Vad kommer hända? Hur kommer jag må? Blir jag besviken? Blir jag exalterad?

25 oktober 2005

Dags för ny livsåskådning?

Jag försöker vila mig. Jag vill inte boka in någonting. När någon ringer och frågar "Ska vi äta lunch på fredag?" får jag panik och vill inte alls. Jag skjuter på det. Så länge jag kan. Tills jag tvingas ut och upptäcker att det var ganska trevligt.

Jag gör tusen saker på en gång. Hela tiden. Häromdagen bar jag två burkar med ömtåligt gods från vardagsrummet till köket. Istället för att ta en burk i taget, det är ju slöseri med tid. Resultat: tre vackra kinesiska tekoppar sönderslagna. Bara för att jag hade bråttom. Otroligt dumt.

Därför: jag behöver fundera om mitt liv. Jag behöver inte göra en massa saker på en gång. Jag kan ta det lugnt. Ta lite extra tid på mig. För att äta, till exempel? Eller som igår, tvätta hela morgonen och strunta i om det tar lång tid att göra. Jag har ju ändå inget annat för mig, egentligen.

Det kommer ta tid att inte göra allt på en gång. Men det är ok, det också. Det ligger nog någon liten hemlighet gömd däri, som jag hittar om ett tag.

Sen funderar jag på att ta mig till det här seminariet. Kanske ska jag ta en privat resan-session först, med en terapeut. Jag har inte riktigt bestämt mig. Det skrämmer mig lite att försöka mig på resan igen, utan en erfaren coach. Vi försökte så länge, N och jag, och jag vet inte riktigt om jag vill göra det så igen. Jag får fundera ett tag till.

17 oktober 2005

Mål - hur tänker jag egentligen?

Lyckliga grodan frågade hur jag tänker när det gäller mål. Jag har funderat lite på det.

Jag tar inte varje dag för sig. Inte än, men jag jobbar på det.

Mål i sig själva är dock inte så intressanta för mig. Varför ska jag slita som ett djur för att uppnå ett mål som någon har ställt upp för mig? Det som är intressant är ju resultatet av målet. Att någon blir nöjd av det jag gjort, att något händer för att jag gjort något. I mitt jobb kunde jag jobba som tusan för att uppnå ett mål och inte få något som helst för det. Inte beröm, inte erkännande och inte heller se att det påverkat mitt framtida arbete i någon mån. Det gillar jag inte.

Jag vill se resultat av mitt arbete. Jag vill att någon ska bli glad över något jag gjort. Eller att jag själv blir glad. Jag kan tänka mig att starta eget företag och se hur det jag gjort ger mig mer jobb eller nöjda kunder eller ett gott rykte. Att bara se att pengarna på bankkontot växer för att jag nått det jag föresatt mig eller lyckats med något som någon vill ha är dock inte intressant. Det är resultatet, och framför allt, erkännandet av ett bra jobb som jag är ute efter.

Jag har alltid varit så. Jag minns speciellt en episod i syslöjden när jag var liten. Någon fick beröm för något den gjort och jag höll upp mitt broderi eller vad det nu var och sa "Jag då, är inte det här fint?" och min lärarinna sa "Du vill alltid ha beröm, du vet ju att det är bra, det sa jag ju förra veckan."

Min föresättning nu är att jag ska bli mindre beroende av andras beröm och mer kunna nöja mig med att jag tycker det är bra, det jag gjort. Samt naturligtvis sätta mål som kan mätas på det sätt jag mår bra av. Inte i pengar eller liknande.

Tiden är kommen

Nu är det tid. Nu är allt över och nu kan jag reflektera, känna efter och våga gråta. Se vad som hänt och vad som kommer hända. Hur jag påverkats och vad jag kan göra av det.

Nu har jag tid för att verkligen se in i mig själv, bara jag vågar. Och det vill jag.

D sa efter healingen i torsdags att jag har så gott som slut på energi. Att det faktiskt är ganska allvarligt och att jag måste se till att lära mig att säga nej. Att respektera mig själv och att se till att jag mår bra, inte bara alla andra runtomkring mig. Detta ska jag fundera på och se till att jag lär mig. Annars kommer jag återigen att hamna i såna här situationer där jag är så trött och less och inte kan göra någonting, för att jag känner mig helt förlamad av trötthet.

Sen måste jag fråga honom om det där med att själen lämnar kroppen. Är det positivt eller negativt? Jag tog först för givet att det var positivt, att det var en utomkroppsupplevelse, men det kan ju faktiskt vara negativt också. Det kan ju vara så att själen har tröttnat på det sätt jag behandlar den och min kropp, och därför tar ett litet break och drar sig undan.

14 oktober 2005

Healing

Av en slump fick jag veta att en väns pojkvän är chakrahealer. Jag bestämde en tid och gick dit. De bor i en vacker taklägenhet och det var mjuk meditativ musik på. Jag fick välja stenar själv och han lade en på varje chakra.

Ett par gånger kändes det som att det var en jordbävning, och efteråt sa D att det var själen som lämnade min kropp som gjorde att det kändes så. Det var ingen obehaglig känsla, utan ett mjukt skakande. Tre gånger kände jag det.

Efteråt var jag trött men ganska glad. D sa att jag skulle gå hem och vila mig, att jag inte skulle vara pigg förrän imorgon vid middagstid. Tyvärr hade jag ju redan bestämt med vänner att träffas på en bar, så jag gick dit ändå. När jag kom hem vid tolvtiden var jag helt slut i skallen. Totalt borta. Förstod inte vad folk sa till mig. Idag är jag väldigt, väldigt trött.

Han var duktig på att se, D. En sån som man inte har några hemligheter för. Jag kände att jag hade kunnat prata ännu mer, börja gråta och få ur mig en massa. Men jag valde att svälja och stänga, och vänta ytterligare några dagar med att känna efter och ge mig tid att sörja. Allt har sin tid, och än är det inte dags. Men snart och det känns väldigt, väldigt skönt.

07 oktober 2005

Undanträngande

Jag dövar min ångest, medvetet. Jag jobbar, äter, håller mig upptagen, dricker kaffe fast jag slutat. Annars kommer jag att gå sönder. Det får vänta tills jag är i trygghet igen. Tills jag kan slappna av och se vad som har hänt, hur jag utvecklats. Innan dess är det fest, shopping och allmänt undanträngande som gäller.

06 oktober 2005

Mål, vad är det?

I ett bra samtal med min chef sade han något som jag har funderat på ett tag. "Det är viktigare för dig att få beröm för att du utfört något, än att målet faktiskt blivit uppfyllt."

Det fick mig att börja tänka. Varför har jag alltid haft så svårt att sätta upp mål? Och att uppfylla dem? Det ger mig ingenting. Jag struntar fullkomligt i om målet nås eller inte. Däremot är det viktigt för mig att det jag gör har en mening för andra. Dvs att det jag gjort, event, presskonferens, tidningsartikel etc har nått sin målgrupp och att de är nöjda med det.

Han sa också att jag är extremt beroende - ja, han använde de orden - av att få bekräftelse och uppskattning. Det är jag, det är jag medveten om, men jag har inte tänkt på att det gäller i arbetslivet så väl som i privatlivet. Det är också något att fundera på, dels varför och dels hur jag kan göra för att inte vara så beroende av andras uppskattning, utan kunna nöja mig med att jag själv tycker att jag gjort ett bra jobb.

Jag trodde att jag älskar mig själv, att jag har en god självbild och att jag är ganska självständig. Idag fick den bilden en liten knuff, och det var bra. Jag vill inte stanna upp i min utveckling och tro att jag är färdig, utan vill utvecklas och få positiv och negativ kritik så att jag kan gå vidare.

26 september 2005

Min mor och jag

Jag börjar mer och mer inse att jag måste ta och tala med min mor. Ni som följt mig ett tag har sett en händelse i mitt liv som jag trodde att jag lagt bakom mig, bearbetat och kommit över, men jag inser att det har jag inte. Åtminstone inte följderna av den.

En gång hade jag en kollega som var en underbar mamma. En sån som jag hade velat ha. Kärleksfull och bestämd, kramig och glad. Hon var ju ingen supermänniska, såklart, men hon var så ... jordnära. Det är inte min mor.

I min familj var det pengar som ersatte kärleken. Det låter krasst, men det var så. När jag var liten var det inte så illa, jag märkte ju att något saknades, men kunde inte sätta fingret på det. Istället hade jag pengar och kunde köpa mig saker. Så har det varit genom hela mitt liv. Jag flyttade hemifrån tidigt och mor accepterade och fortsatte ge mig "månadspeng".

När hon vill vara snäll köper hon något åt mig. Men att berömma mig när jag köpt nya kläder eller har klippt mig, se det sitter långt inne. Det blir ett "Du har klippt dig." och rynka på näsan. I ärlighetens namn är det länge sen jag fick det, men det är väl också för att jag har haft en frisyr hon gillar de senaste tre åren.

Jag tror att jag vet varför pengarna ersatte kärleken. Jag anar, i alla fall. Det beror nog på brodern som dog. Svårigheten att fästa sig igen, för barnen kan ju ryckas bort. Att det var enklare att ge dem pengar, för då blev de gladare än om hon ville kramas. För det ville ju inte jag. Hon var ju redan inte min mamma. Hon försvann den där hemska dagen.

Jag hoppas att jag kan närma mig henne på något sätt. Att vi kan ta en helg, bara hon och jag. Prata igenom allt som hänt, att jag vågar säga att jag saknar henne. Att jag saknar en mamma. En sån som man kan prata med, som man kan luta sig mot och som man kan älska och bli älskad av. Jag vill inte ha en karriärkvinna med massor av pengar. Jovisst, det är jättebra med bra förebilder, kvinnor kan och kvinnor är jämställda. Men kärleken då, vart tog den vägen? Kan man inte ha båda?

Jag vill hitta den. Jag vill hitta den inom mig, så att jag kan ge den till mina barn. Så de inte sitter och säger samma sak om 30 år.

Kort stubin

Jag har enormt kort stubin. Jag blir irriterad på allt och alla och idag höll jag på att börja gråta när jag trodde att min kollega gått utan mig på lunch. Trots att jag egentligen ville luncha ensam.

Antingen är det stress och stök, eller så är det pms. Jag brukar dock inte ha pms, så jag gissar på stressen.

Min massör konstaterade också att jag är fruktansvärt spänd i axlar och rygg, igen. Att det ska vara så svårt att stressa av. Igår när jag skulle somna insåg jag att att jag var så spänd att jag skakade. Jag försöker slappna av. Gissar att jag försöker för mycket, helt enkelt. Men snart är det över, snart får jag en viloperiod och det ska bli så otroligt skönt!

Tankar

Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag vill kommentera. Det var att jag kanske lägger för stor vikt vid mina tankar. Att det är bättre att släppa dem, att låta dem vara och att de inte är jag. Tanken har ingen makt. Det var som kommentar på en affirmation om att negativa tankar kan påverka och att vi därför ska försöka tänka positiva tankar.

Det här har sysselsatt mig på lediga stunder lite då och då den senaste tiden.

Jag håller med. Och inte. Våra tankar bör släppas fria och det är först då vi kan göra oss fria från dem som vi verkligen upplever vilka vi är. Samtidigt så tänker vi även efter "upplysningen" (i brist på bättre ord). Våra tankar är inte vi, men om vi har negativa tankar, dvs inte lyckas låta bli att döma våra medmänniskor, så är det väldigt lätt att dessa "syns" och alltså sprider negativa känslor. Speciellt till folk som ännu inte är "upplysta" och alltså förstärker och vidarebefordrar dessa känslor.

Om ni nu förstår hur jag tänker...

17 september 2005

Apati

Apati. Det är väldigt jobbigt. Jag har inte lust att göra någonting. Jag vill inte fixa, dona och se till att det går att flytta härifrån om alldeles för kort tid. Jag vill inte jobba heller, inte skriva fina överlämningsdokument och se till att allt är rent och fint på både dator och skrivbord. Så att jag kan sluta snart.

Istället sitter jag och stirrar in i dataskärmen, slöspelar Sudoku men ger upp om jag inte lyckas inom några minuter. Slösurfar runt på olika bloggar och förfasar mig över folks liv. Jag är fruktansvärt tråkig att ha att göra med just nu.

Och det lär gå över, det med. På nåt sätt är det väl behövligt just nu, att göra ingenting. Det som stör mig är att jag ju vet att jag har tusen saker att göra, men jag förtränger dem otroligt effektivt. Jag kan sitta på jobbet och fundera en lång stund och komma fram till "Nä, jag har faktiskt inget att göra, jag kan slösurfa en stund." och sen kommer jag ju på att det hade jag. En hel massa, till och med. Hjärnan orkar inte komma ihåg det, bara.

När jag träffar vänner är jag bara trött och otillmötesgående. Jag orkar inte engagera mig i deras liv och jag har ingen lust att berätta om mitt.

Snart har jag väl inga vänner kvar, ens! Bäst att skärpa sig. En Sudoku till, bara...

13 september 2005

Rätt eller fel...

Stora funderingar för N just nu. Hur mycket "står hon ut med" i sitt förhållande. Hur mycket orkar hon "acceptera" från sin pojkvän. Missförstå mig inte nu, han är inte elak eller manipulativ eller dum på något sånt sätt. Han är bara sig själv. Och mycket, mycket olik henne. De har olika uppfattningar om mycket. Han är en känslomänniska som åker upp och ner och blir irriterad, lycklig och superförbannad om vartannat. Hon har sen unga år fått lära sig att hålla inne med sina känslor och inte lämpa dem på andra. Hur länge pallar hon med att leva med en person som är så utåtriktad?

Sen handlar det också om grundläggande värderingar. Han tycker att en otrohet, att ha sex med någon annan, inte är så farligt. Det är ju bara kött och kroppar, inga känslor inblandade. För henne är det totalt otänkbart, det går inte ens att föreställa sig att vara otrogen, oavsett om det är han eller hon. Hon vet och förstår att han accepterar hennes syn och inte kommer att vara otrogen mot henne, men hon vet inte om hon kan riktigt lita på honom då hon vet hur han känner. Att det inte är viktigt för honom. Hur länge räcker hennes nej då?

Sen handlar det också om respekt och om att faktiskt vara intresserad av sin partner. Han är det inte. Hon kan bli uppspelt och glad över småsaker och vilja berätta det och han lyssnar inte. Då menar jag inte att han bara hummar och nickar och har tankarna på annat håll, nej, han lyssnar verkligen inte. Om det är på telefon håller han luren ifrån sig och gör annat. Jag har sett det med egna ögon. Om det är tillsammans med andra blir han glasartad i blicken och är i sin egen värld. Han låtsas inte ens vara intresserad. Det tär, i längden. Och det är fruktansvärt oartigt, inte minst...

Han är fullkomligt övertygad om att det är de två som gäller, för hela livet. Hon är inte riktigt lika säker. Dels har hon inte haft lika många förhållanden som han och dels är hon ganska mycket yngre än han. Hon undrar hur hon ska veta? Vad är det som gör att man är så säker på att man kommer att älska varandra livet ut. Hur vet man? Hon funderar.

Vi diskuterade länge idag och jag försökte verkligen att inte påverka henne åt något håll. Utan betonade att hon måste tänka efter, låta känslorna vara med och fatta sitt beslut själv. Men inte göra något överilat. Inte heller bara låta logiken och hjärnan vara med i beslutet utan även ta med känslorna. Svårt, när hon har svårt för att lita på sina känslor, eller ens känna dem och förstå dem när de kommer.

Det är ju frågor som alla brottas med. Är han/hon rätt för mig. Jag tror att man behöver veta ganska mycket för att förstå det. Mycket om sig själv, hur man reagerar på olika människor, vad man behöver för att må bra. Veta och förstå sina känslor och lita tillräckligt mycket på sig själv för att tro att man kan klara av att "stå ut med" de otillräckligheter personen i fråga har, under en längre tid.

Det här har jag kommit fram till. Jag själv, alltså. Att jag känner mig själv, att jag tror på mig själv, att jag älskar mig själv. Varför är jag då så villrådig, fortfarande? Varför vågar jag inte lita på att jag även kan "frälsa" mig själv. Dvs att jag kan vila i nuet, att jag kan bli lycklig på egen hand. Kan sluta söka, kan inse att jag är störst och att jag är Kärlek.

Jag vet inte. Men jag tror jag lyckats bestämma mig för att jag snart, så snart jag blir av med jobbet och har flyttat, ska ta det lugnt. Göra ingenting. Cykla lite, promenera lite, plocka lite svamp. Fundera och ta det lugnt, inte ha några krav förutom att laga lite mat, baka lite bröd och pilla mig i naveln. Inte ens hetsa mig själv att bli med barn, ska jag få göra. Och detta ska jag få hålla på med ett bra tag innan jag faktiskt tänker på att skaffa mig ett nytt jobb. Försörjningen får klara sig. Maken jobbar ju och det får vi lov att klara oss på.

04 september 2005

Slappna av, stressa ner

Att slappna av är nog det viktigaste för mig just nu. Inte bara kroppsligt, vilket jag får hjälp med; utan även mentalt. Det har jag oerhört svårt med. Dock känner jag att jag sätter en hel massa press på mig själv, fast det är goda saker jag pressar med. Jag har lite svårt att förklara, men jag vill så gärna att jag ska göra bra saker. Jag vill koncentrera mig på mig själv och lyckas med att förverkliga mig. Jag vill komma på vad jag ska bli när jag blir stor och jag vill ha lyckliga, harmoniska barn. Och så vill jag ju bli gravid.

På nåt sätt lyckas jag hela tiden sätta upp så enorma mål för mig själv. Det räcker aldrig med trädtopparna, eller kanske åtminstone att komma upp i trädet. Nej, jag ska alltid till månen, minst. Gärna längre bort och SNABBT ska det gå! Och funkar det inte på första, andra eller till och med tredje försöket, så testar jag nåt annat. För då gick det ju inte. Och då har jag misslyckats igen. Då kommer tankarna ”Det där funkar ju aldrig, det VET jag.” Och ingen annan vet bättre.

Dags att tagga ner. Dags att sluta försöka och börja vara. Dags att acceptera att tankarna far som skållade råttor i skallen på mig, 24 h om dygnet, och bara försöka vara några sekunder i taget. Inte känna mig dum och usel när jag inte lyckas med det ena eller det andra utan verkligen bara acceptera, vara och inte döma.

Det är ju så enkelt. På pappret.

Dagens affirmation - dag 19

My every thought has the power either
to wound or to heal.

Våra tankar är kraftfulla, de är fulla med universums kraft. Kom ihåg att negativa tankar om någon kan skada denne. Fyll ditt hjärta och ditt huvud med positiva, kärleksfulla tankar och låt inte dina tankar bidra till den mentala nedsmutsningen i världen.

Efter resan, ännu en gång

Återigen resedags. Jag har inte känt för resan på ett tag. Förra veckan sa N att hon såg mig som en person som har mycket höga krav på mig själv och som blir väldigt besviken om jag inte når upp till dessa krav.

Detta har jag funderat på under veckan. Jag ser nämligen inte mig själv så, men inser att det ligger något i det när hon säger det. Jag trodde jag hade blivit av med mitt kontrollbehov, att jag inte längre är sådär superduperorolig när min pojkvän är ute sent eller liknande.

Jag kom på att visst, jag har blivit av med en del av mitt kontrollbehov. Men inte allt. Och jag har trott att jag blivit av med allt, vilket ju lett till att det kan ta över mer och mer. Såna är ju kontrollbehov... Gör lite som de själva vill.

Vi pratade väldigt länge igår, och det var otroligt skönt. Vi är så öppna mot varandra, döljer ingenting. Vi pratar om andlighet, om tro, om våra respektive uppväxter och en hel massa annat. Vi funderar kring hur vi reagerar, hon berättar hur hon får insikter då och då och hur hon kan se varifrån vissa konstiga beteenden kommer och få kraft att ändra dem.

Jag var så glad, så fantastiskt lycklig över att vi har fått den här kontakten, att vi kan prata på det här sättet och stötta varandra framåt i den här resan. Det är inte ofta man träffar människor man kan prata så här med och jag önskar att vi hade mera tid på oss. Vi får helt enkelt göra det bästa vi kan med den tid vi har. Och sedan försöka prata på telefon och över Internet. Fast det är ju inte samma sak, på långa vägar.

28 augusti 2005

Resan, för fjärde gången

Det var resedags igår. Efter en stärkande omelett satte vi iväg.

För N gick det riktigt bra. Hon kom igenom många lager, men på slutet fick hon hallucinationer och såg sin mor komma gående mot henne i viktoriansk klädsel... Då slutade vi. Troligen var det för att vi hade "räknat ner" oss innan vi började, för att komma djupare ner i oss själva. Det funkade nog lite för bra.

För mig gick det inte bra alls. Jag kom ingenstans. Jag hade känslan av att ligga och studsa på ett antal madrasser av känslor, som prinsessan på ärten, med Källan (eller ärtan) långt långt ner under mig. Men jag kom inte igenom. Jag kände ingenting. Mycket frustrerande, men frustrationen tog mig ingenstans. När även jag började hallucinera slutade jag.

Vi hade en bra kväll efteråt, men inte riktigt lika bra som tidigare. Jag gissar att frustrationen smittade av sig, så vi åt pizza och gick hem. Ingen bio, som vi tänkt.

27 augusti 2005

Irritation

Jag har varit otroligt lättirriterad de senaste dagarna. I jämförelse med att inte känna någonting alls kanske det är ett framsteg? Men det är så jobbigt att bli irriterad på absolut ingenting. Ett hårstrå på axeln - men vafaaan!!! För att inte tala om när datorn krånglar, mixern inte vill som jag, köket översvämmas av kladd från passionsfruktssmoothie.

Idag är det resedags igen och det kanske kan hjälpa. Vi får se, det ska också bli trevligt att umgås med N ett par timmar igen. Hon ringde igår och sa "I just looooove your company!!" och det är alltid trevligt att höra.

Dagens affirmation - dag 18

I will lift my judgement against someone.

Den här har jag haft problem med ett par dagar nu. Den handlar om förlåtelse. Att tänka på någon som jag har handlat fel mot, eller som handlat fel mot mig, och förlåta. I hjärtat, inte bara med ord.

Det är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Trots att jag vet att det blir otroligt mycket bättre efteråt är det svårt att förlåta någon som gjort mig illa. Jag funderar och jag försöker och jag ska nog komma dit, till slut.

23 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 17

I will nourish someone with light.

Skicka kärlek till någon idag. Någon vem som helst, någon du älskar eller till alla i hela världen. När du gjort det, släpp taget om din kärlek och kräv inget i utbyte. Din kärlek kommer att finna sin mottagare och du må gott.

Resan-funderingar

Jag bad om hjälp med mina resanfunderingar. Det här att jag sitter och "vet" vad hon "borde" säga hela tiden. Det här fick jag:

"BRA! Detta är ett mönster du använt förut! Du har varit här förut i ditt liv ...
Känn hur det känns att önska att hon säger det du vill att hon ska säga helt och fullt ..."

Och så är det ju faktiskt. Jag tycker hela tiden att jag har rätt. Jag vet hela tiden bäst. Inte så att jag är en besserwisser och talar om för alla andra hur de ska göra, men jag säger det till mig själv. Imorse när jag fick massage efter att ha svimmat tänkte jag "Jaja, lilla vän, sådär kommer du aldrig att komma igenom mina nackmuskler" istället för att bara slappna av och njuta av massagen.

Det var en ögonöppnare. Inte på det sätt jag trott att jag skulle få dem, men en mycket bra sådan.

Resan är fantastisk och jag önskar att alla kunde få ta del av den. Eller att alla VILLE ta del av den, kanske...

22 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 16

I will see one thing today as if for the
first time.

Detta passar bra idag när jag är lite nere. Jag ska försöka se minst en sak idag, som om jag såg den för första gången!

Dagens affirmation - dag 15

My true self responds with love.

Vad är kärlek? Man kan älska på så många olika sätt. Kärleken till föräldrarna, syskonen är inte samma som den till en partner. Kärleken till en vän är olik den till ett älskat husdjur. Ändå är de alla olika sidor av kärlekens mynt.

Vår personliga kärlek, till en person, behöver ofta ha en överenskommelse. Typ att "Jag älskar dig så älskar du mig". Om jag slutar älska dig kommer du till slut att sluta älska mig. Kärleken behöver näring för att växa.

Den kärlek vi har inom oss, dock, den som vi alla skulle behöva släppa ut oftare, har inga gränser, inga restriktioner och inga överenskommelser. Det är så vi ska älska oss själva, och alla andra. Att inte säga "Om du gör sådär så tycker jag inte om dig längre." eller liknande. Medvetet eller omedvetet i våra handlingar.

Melankoli

Jag har inte varit glad sen resan förra veckan. Jag har varit ... Jag har inget riktigt bra ord för det. Deppig och nere är lite för starka. Det har bara varit... tråkigt. Inget som verkligen livat upp. Visst, jag har haft upp- och nedgångar under veckan, men grundkänslan har varit tråkig.

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu, på det personliga planet. Flytt, uppsägning, framtidsplaner... Samtidigt har alla bitar fallit väldigt bra på plats, så N föreslog att det kanske var därför. Kanske är det så att jag inte har några jätteprojekt att oroa mig för eller förbereda mig för, och därför sjunker jag ner litegrann i en "mellow feeling" som hon uttryckte det. Kanske har hon rätt i det.

Jag ska försöka att njuta av det jag har just nu. Njuta av dagen, mina sista veckor i min underbara hemstad. Inte oroa mig för vad som händer när vi flyttat, vad jag ska göra, hur jag ska ta itu med olika saker utan bara njuta av dagen som den kommer.

Efter Resan, igen

Vi reste i lördags igen, N och jag. Först tog vi en brunch ute på stan och pratade länge. Hon hade gått ordentligt framåt sedan förra resan, och kände att hon verkligen var på rätt väg. Härligt att höra.

Hon hade tyvärr bokat upp något klockan fem, så vi hade lite tidsrestriktioner. Vi började med mig, den här gången.

Jag hade jättesvårt att slappna av och försökte hela tiden "få henne" att säga det jag ville. Jag ville höra henne säga "let yourself slip through" och liknande, annars satte min hjärna igång att leka på egen hand.

Vi körde en stund och jag hittade en del känslor, men mycket frustration och mycket "ingenting" och tomhet. Många känslor i kroppen, men mera fysiska känslor. Ont i magen, spänd i nacken, trött i ögonen etc.

Vi pratade en lång stund efteråt också och känner verkligen att vi är på rätt väg, men måste skärpa oss lite. Hon hade inte förstått att hennes röst guidar mig neråt, utan trodde att jag fixade allt på egen hand. Tvärtom så behöver jag ju hennes röst.

Det här bottnar säkert en del i hennes egen dåliga självkänsla, att hon tror att hon inte kan, att hon inte tror på att det hon gör kan göra någon skillnad. Jag påminde henne om att hon hade guidat mig genom den fysiska resan, och det med bravur.

Många bra saker att tänka på inför nästa resa!

19 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 14

I will not resist myself.

Den här passar väldigt bra just nu. Jag känner inte så mycket - jag kanske förnekar mina känslor för att jag inte orkar ta tag i dem just nu? Den här affirmationen innebär att acceptera mig själv och mina känslor och inte försöka trycka ner dem när de kommer.

Boken föreslår att jag går tillbaka till en viss situation ett par gånger för att se vad som ligger bakom den känslan som uppstod. Precis som i resan. Det ska jag göra. Vara mer uppmärksam, stanna upp och låta mig själv känna det som känns och sedan se om det ligger något bakom. Varje dag, inte bara på lördagar.

Låg

Jag har känt mig ganska låg den här veckan, efter resan. Förra veckans stilla lycka är som bortblåsta och jag har toppar och dalar och vet ofta inte alls vad jag känner.

N ringde igår och sa att hon var fruktansvärt trött. Hon hade tagit ledigt två dagar för att hon helt enkelt inte orkade gå till jobbet. Hon tyckte det var konstigt - borde hon inte vara pigg och energirik nu när hon gör sig av med en hel massa konstiga saker som tryckt henne i många år? Jag sa att jag snarare trodde att kroppen och hjärnan processar en hel massa och det är det som gör henne trött. Helt enkelt.

På lördag är det dags igen. Först brunch och sen resan.

Dagens affirmation - dag 13

I will not resist others.

Att vara öppen för vad andra säger, istället för att genast reagera med att bara säga 'nej' till någon som man "vet" har dåliga idéer. Känna efter hur det känns, att vara öppen. Det är en intressant känsla.

17 augusti 2005

Affirmationskort

Jag har märkt att jag har lite svårt att minnas mina affirmationer varje dag. Det är ju en ny varje dag. Så jag har skrivit ner dem på baksidan av makens gamla visitkort och så kan jag ha dem med mig överallt. Det är uppiggande att läsa affirmationer på bussen.

Dagens affirmation - dag 12

I will nurture every need but one -
the need to judge others.

Den här hänger ihop med gårdagens. Inte döma andra. Inte döma överhuvudtaget utan försöka åstadkomma mindfullness. Medveten närvaro. Ta in det man ser och hör men inte döma det. Bara registrera och acceptera. Inte reagera på gamla känslor och genast bestämma om något är bra eller dåligt. Det är svårt. Men det går. Och det är roligt att försöka. Fast jag är himla dålig på det. Sedär - nu dömde jag mig själv!

Ont i ögonen

Sedan resan har jag haft ont i ögonen. Speciellt om jag har linser på mig gör högra ögat ont. Inte så mycket i ögonbrynet, där jag haft ont förut, utan mera i högra tinningen. Jag försöker intala mig själv att det är helt ok, att det är åratal av gamla spänningar som håller på att släppa. Jag hoppas att det är så. Men jag ska nog gå till en optiker också, och kolla synen.

Dagens affirmation - dag 11

I will see everyone else as I see myself.

Det här är svårt! Det är ändå relativt enkelt att se sig själv som god, hel och inte behövande något. Men att göra det med andra... Att se att chefen är god och snäll, fast han är dum i huvudet, är svårt.

Dock är det så sant. Varför ska jag jämföra mig med andra. Varför ska jag tycka att jag är bättre eller sämre än andra? Alla är vi lika och vi agerar efter våra förutsättningar. Alltså ska jag försöka se alla andra som jag ser mig själv. Försöka förlåta, försöka förstå att de famlar i mörker lika ofta som jag och oftast, oftast, inte menar något illa med det de gör. Utan att de handlar efter bästa förmåga.

15 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 10

My sould knows me as joyful
because I am free.

Den här affirmationen påminner mig om gårdagens, men där jag gillade gårdagens har jag lite svårt för dagens.

Varför ett orsakssamband? Varför är jag glad *för att* jag är fri? Varför är jag inte bara glad? Jag är inte helt säker. Det finns nog en bra förklaring, något jag missat.

14 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 9

My soul knows me as lacking nothing.

Denna affirmation kände jag idag när jag gick runt på stan och fönstershoppade. Jag behöver verkligen inte köpa en massa saker. Ok, vissa saker behöver jag, saker till barnet och liknande. Men inte prydnadssaker, inte saker till mig själv och inte heller saker till mitt hem.

Det var en skön känsla. Att veta att jag behöver inte en massa prylar för att må bra. En massa extra prylar, kanske jag ska säga. För vissa prylar behöver man allt, för att må bra. En säng och en soffa. En dator och en stol. Men jag har en hel mängt pryttlar och saker som jag faktiskt inte behöver. Och som jag ska slänga eller sälja när jag flyttar nästa gång. Eller tidigare, förstås.

13 augusti 2005

Efter Resan

Vi pratade länge efter Resan idag, jag och N. Om våra känslor. Våra liv. Våra osäkerhetskänslor. Hon delade med sig väldigt mycket om sitt liv, om sina känslor - eller rättare sagt, icke-känslor och om sitt förhållande.

Vi har kommit varandra mycket nära genom detta. Vi accepterar varandra precis som vi är och accepterar våra likheter och olikheter. Väldigt spännande.

Genom att se hur hon är när hon är ensam med mig kan jag också se hur hon förändras när hennes pojkvän är med oss. Jag ser hur sånt vi diskuterat lyser igenom och jag förstår henne bättre och bättre.

En fantastisk resa, på många olika sätt.

Resan, del 2

Idag är det lördag och det betyder resedags.

Vi började på N idag igen. Det gick bättre, hon kom igenom flera känslor och lyckades också en gång komma åt en känsla som hon såg sig själv omedvetet fly ifrån. Hon slutade dock efter ett tag och det var min tur.

Jag lyckades inte få fatt på en enda liten känsla. Det fladdrade i magen, gjorde ont i nacken, tryckte över bröstet och ögonen var känsliga. Men känslorna lät sig inte identifieras. Hjärnan gick på högvarv och talade om för mig en hel massa saker. Efter en stund sa jag ifrån och slutade. Någon hade sagt att det går bra att göra den fysiska resan fast man inte gjort hela den mentala, så vi testade det istället.

Det gick nästan skrämmande bra. Jag talades ner i trans och sedan fick jag upp dörren till rummet där min mentor väntade, och där rymdfarkosten stod. Mentorn var inte riktigt den jag väntade mig, milt sagt, men jag accepterade att jag just läst Harry Potter och att Professor Dumbledore säkert är mycket vis och klok och var just rätt person att ackompanjera mig på min resa. Efter lite diskussioner med mig själv satte jag mig i rymdfarkosten med honom, trots att hans hatt knappt fick plats.

Rymdfarkosten tog mig till ett ställe mitt emellan mina ögon. Det var en stor grotta med välvt tak. Jag såg en liten dörr och fann att jag var i en punkt i mitt högra ögonbryn, en punkt som ofta gör ont. På frågan om det var någon speciell känsla där var svaret mycket, mycket klart: sorg.

Minnet kom också väldigt snabbt. Jag är fyra år gammal. Jag står och tittar på min mamma som skriker. Hon håller i min lillebror, som bara är några månader gammal. Hon skriker, om och om igen "Han är död, han är död!!!". Farmor försöker trösta "Nejdå, han rörde på sig."

Ingen ser mig. Ingen inser att jag faktiskt är där. Mina föräldrar åker sin väg med lillebror. I min fantasi har jag följt med dem, jag har minnesbilder av hur det såg ut när bilen for fram mellan åkrarna, fast jag vet att jag inte kan ha sett det.

Vi fortsatte resan, nu med tårar strömmande ner för kinderna, ryckningar i kinder och mun. Intensiv sorg och smärta. Lägerelden tändes och jag var trygg. Trygg med min mentor, bara närvaron av en vis person, trots att det var just han, kändes lugnande. Jag fortsatte. Jag gick igenom minnet igen, nu med förståelse tillagt till min fyraåriga upplevelse. Nu förstod jag vad det var som hände. Varför de skrek. Sedan fick jag tala, som fyraåring. Oj, vad arg jag var på farmor! Varför sa hon en så otroligt dum sak? Varför försökte hon inte trösta? Varför såg hon inte mig när de hade åkt?

Farmor fick svara. Hon visste inte bättre. Hon hade ingen aning om hur man betedde sig när ens barnbarn inte vaknar upp efter eftermiddagsluren. Hur tar man hand om en hysterisk sonhustru. Men ändå! Hon var ju vuxen. Äldst. Den som skulle kunna ta hand om situationen. Från farmors själ kom ett mycket kraftfullt förlåt. Förlåt för att hon varit otillräcklig. Förlåt för att hon inte kunnat hjälpa till den där hemska dagen.

Sedan talade jag med min mamma. Frågade varför hon glömt bort mig. Varför hon försvunnit. Inte bara i bil, till sjukhuset, och kommit hem utan lillebror, utan även sedan. Varför fanns hon sen inte till för mig. Varför såg ingen att jag också förlorat någon. Varför såg hon inte att mitt liv också var i trasor, att jag också sörjde.

Mamma fick också svara. Att hennes liv krossats. Att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Att förlora ett barn, det ska inte vara så. Att hon var tvungen att ta avstånd för att rädda sig själv. För att om hon inte skulle kunna rädda sig själv skulle hon heller inte kunna rädda mig.

Otroligt starka känslor. Och extremt fokuserat på just den punkten över höger öga.

N lyckades guida mig genom hela processen och jag lyckades förlåta. Trots att jag inte accepterar vad de gjorde, trots att vuxna borde kunna veta bättre, så förlät jag dem. De gjorde det de kunde. Deras liv slogs också samman. De ville inte vara elaka mot mig, de hade bara ingen som helst aning om hur man gjorde i och efter en sån här upplevelse.

Förlåtelsen kändes väldigt bra. Det var en stark känsla av att min mamma saknat mig. Att hon velat komma tillbaka sen, när hon börjat inse vad som hänt. Men att jag inte velat. Jag var inte längre ett litet barn, jag var en storasyster utan lillebror. Och duktig. En dörr hade slagit igen. Kanske, kanske har den öppnats idag. Iallafall på glänt.

Jag vill öppna den dörren helt. Jag vill tala med mina föräldrar om detta. På 70-talet var den bästa metoden för att komma över ett barns död att "glömma och få ett nytt barn så fort som möjligt". Alla bilder bortplockade. Ingen talade någonsin om honom. Jag vill prata med dem om det här. Försöka komma tillbaka till en god kontakt med mina föräldrar. Ha en mamma och en pappa igen. På riktigt. Veta att de finns där för mig, veta att de älskar mig för den jag är, inte för det jag åstadkommer som en duktig flicka.

Dagens affirmation - dag 8

My soul knows me as peaceful.

Jag behöver heller inte så agg och split. Jag behöver inte vara arg. Ilskan kan komma och gå och jag behöver inte reagera på den. Jag behöver inte agera utifrån att jag är arg, utan kan ta ett eller två djupa andetag och låta ilskan passera och sedan agera utifrån mig själv, frid och helhet.

Dagens affirmation - dag 7

My soul knows me as gentle.

Ja. Jag är snäll. I brist på bättre ord just nu. Jag behöver inte använda våld, jag tycker om att vara vänlig och snäll mot mina medmänniskor. Det känns bra.

Dagens affirmation - dag 6

My soul knows me as
complete and whole

Jag har slarvat med att skriva ner mina affirmationer, men jag läser en varje dag.

Den här gillar jag. Den hänger ihop med affirmation 5, att jag bör känna mig själv som min själ gör. Jag är en helhet. Jag är inte dålig på ett sätt och bra på ett annat. Jag är inte kluven och trasig, jag är ett. Ett med mig själv, med min själ och med universum och dess goda krafter.

12 augusti 2005

Ostresstålig

Jag har blivit så otroligt ostresstålig. Två saker på en gång stressar mig. Jag som suttit i spärr och klarat av superstressiga situationer, som för ett år sedan klarade av att bolla tjugotalet saker på en gång utan problem. Nu blir jag blank i hjärnan och gråtfärdig av två. Samtidigt som jag knappt klarar av att koncentrera mig på en sak i mer än fyra minuter. Om det inte gäller en bok, förstås, då går det bra.

10 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 5

My true need is to know myself
as my soul knows me.

Det här skriver jag under på, helhjärtat! Den här affirmationen sitter som en smäck och jag blir glad varje gång jag tänker på den.

Även om jag har andra problem, rädslor och kanske till och med ångest, är det största behovet ändå att lära känna mig själv. När jag har kommit dit, dvs känner och förstår mig själv, min själ och den oändliga vishet som finns inom oss alla, kan jag ta itu med de ångestar som kanske finns kvar.

09 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 4

My soul is my self.
It knows me and hears me.

Den här har jag lite problem med. Första delen är helt ok. Min själ är jag, jag är min själ. Men den andra delen... Under affirmationen står "This affirmation is about the soul's ability to listen." och det ger mig inte heller mycket.

Dock upprepar jag den då och då och försöker känna att jag, mitt medvetande, fyller rummet omkring mig.

08 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 3

My soul is inside and outside.
The light is everywhere.

Själen finns inom mig och sträcker sig utanför mig genom min aura. Jag kan få min aura att omfamna världen utanför mig.

Det ljus, den kärlek och den innersta visshet som finns inom mig en del av universums goda krafter. Ljuset den representerar finns i alla människor.

Äta långsamt

Att äta långsamt har varit ett mål för mig ganska länge. Jag kastar i mig mat, ju fortare desto bättre. Tugga? Tja, några gånger, så det går att svälja. Smak? Nja, det brukar inte smaka så himla mycket, ärligt talat.

Efter Rese-försöket i lördags har jag märkt att jag äter mycket långsammare. Utan att anstränga mig, ens! Det är mycket trevligt! Frukost, lunch och middag har gått väldigt långsamt sedan i lördags. N kommenterade det till och med på middagen igår, att jag äter nästan lika långsamt som hon gör. Utan att jag tänker på det. Underbart! Nu kanske jag kan få bukt med mina magproblem lite lättare.

Jag kontaktade också en Resan-terapeut som sa att våra svårigheter var helt normala för förstagångsförsökare. På'n igen, bara!

07 augusti 2005

Dagens affirmation - dag 2

At this moment my soul is with me.
It is as close as my breath.

Denna affirmation gör att jag minns att min själ alltid är med mig. Vi tenderar ofta att glömma det i vår stressiga värld där bara hjärnans arbete räknas. Min själ följer mig vart jag går, den finns med mig i min kropp, precis som min andning. Den är också visdomen som håller kroppen igång och ser till att jag andas när jag sover, att hjärtat slår och att jag vänder på mig tillräckligt ofta.

06 augusti 2005

Resan.

Eller iallafall halva.

Vi pratade länge innan vi kom igång. Jag gjorde först på n men det gick inte så bra. Hon kunde känna känslan men vågade inte "gå in i den". När hon öppnat ögonen och "avslutat" märkte hon att hon varit jätterädd, armarna skakade och händerna var svettiga, men det hade hon inte känt när hon försökt "känna känslan".

Vi pratade en stund om hur hon känt och gick så över till mig. Det var svårt. Mycket svårt. Jag kände en del känslor mycket tydligt, sorg över ögonen och ilska i bröstet. Sen hade jag flera känslor i magen som jag inte kunde identifiera ordentligt. Ett tag så snurrade jag ordentligt också. Ungefär som jag brukat göra när jag mediterat. Det var skönt att känna igen den känslan, även om jag inte kunde sätta ord på den. Jag lyckades slappna av en del när jag satt i den känslan, eftersom jag kände igen den.

Efter en stund kändes det som om jag bara gick i cirklar. Jag hade svårt att identifiera känslorna och det kändes aldrig som om jag "sjönk ner" i ett djupare, eller annat skikt. Jag avbröt.

Det kändes i magen jättelänge efter att vi slutat. Jag hade många känslor i magen, långt ner i buken, i tarmarna, i magsäcken, i mellangärdet och även upp i halsen. Mycket distinkt. Ofta kunde jag inte direkt identifiera vad det var för känsla - jag är så van vid att trycka undan dem och inte kännas vid mina känslor. Vi kom överens om att nästa gång ska hon ge mig lite längre tid mellan det hon säger, så jag får mer tid på mig att faktiskt undersöka vad det är för känsla.

Jag kände att huvudet och hjärnan var lite för mycket inblandade. De enda personer jag tänkte på var N och Brandon Bays - från boken. Jag analyserade och jag funderade på när hon skulle säga nästa sak. Jag irriterade mig på att hon "gjorde fel", dvs inte som jag tyckte. Kontrollfreak...

Mycket, mycket intressant övning, även om vi inte nådde "källan" idag. Vi kom överens om att göra det igen, varje lördag i en månad, och se hur det går. Kanske vill vi även prova med en resanterapeut om vi kan hitta någon, oavsett om vi lyckas på egen hand eller inte.

Det känns skönt att ha satt igång. Det känns skönt att få en fördjupad relation med N, något vi inte haft tidigare. En ny väninna är alltid mycket välkommet. Trots mycket olika bakgrunder tänker vi lika på många sätt, vilket vi nu upptäckt.

Det är början på en mycket spännande resa i flera dimensioner!

Dagens affirmation

My soul can lead me to healing
I will become one with my true self

Såhär tolkar jag detta:
Om jag följer min själ, den som innehåller den gudomliga och sanna kärleken, kan jag helas. Följer jag den vägen kommer jag att bli ett med mitt sanna jag, den gudomliga kärleken.

Detta är mitt mantra för idag. Det kommer från en bok av Deepak Chopra. Jag kommer att fundera på det, hur det känns att faktiskt tro på detta. Dessutom kommer jag att göra Resan idag. Det ska bli mycket intressant.

Jag har funderat en del under min semester och bland annat funderat på varför jag plötsligt är så rädd för naturkatastrofer. Jag var i Tokyo för ett tag sen och kunde knappt somna på kvällen av rädsla för att det skulle komma en jordbävning. Så var det inte förra gången jag var i Tokyo.

Sen kom jag på det. Jag upplever att jag inte kan kontrollera någonting i mitt liv. Jag kan inte påverka mitt jobb, jag har ingen som helst medbestämmanderätt där. Därför försöker jag, fåfängt, kontrollera mitt liv när det är risk för naturkatastrofer. När jag insåg detta kunde jag slappna av och lita på att det kommer att ordna sig.

14 juli 2005

Svimma

Min qigong går inte så bra. Jag ska numera stå upp och hålla andan. Då svimmar jag och ramlar. Igår var det väldigt illa, jag skakade i över en minut. Jag vet, jag hade klockan i handen. Eller rättare sagt, jag tappade klockan eftersom jag skakade och sparkade till den - eftersom jag skakade - så den for iväg fyra meter och in under ett skåp. Då gav jag upp och gick och la mig istället.

Imorse var jag lite smartare. Jag ställde mig framför soffan, så när jag började svimma och skaka så kunde jag sätta mig mjukt. Efter ett par gånger lyckades jag hålla andan någorlunda. Men det kommer att ta ett tag innan jag klarar av hela programmet. Tålamod. Men läkaren jag träffade igår (eftersom det var lite väl mycket, till och med för mig) sa att han ville göra en CT-scan på mig. Hoppsan.

Min stressnivå är för hög. Det är inte bra att inte komma ihåg vad jag tänkt från en sekund till en annan. Snart blir det förhoppningsvis semester och då ska jag försöka varva ner. Försöka. När jag kommer tillbaka är det äntligen dags för Resan! Äntligen!

04 juli 2005

1001 beslut. Om dagen.

Har funderat på en sak jag läste i Åsa Nilsonnes bok häromdagen. Att man inte kan bestämma sig för en sak en gång. Man måste påminna sig hela tiden. Man måste ta beslutet om och om igen. Om man vill bli bra i en sport måste man hela tiden välja mellan att träna eller slappa. Om man vill gå ner i vikt måste man hela tiden välja mellan att äta godiset eller låta bli. Och så vidare.

Samma sak sade yoganyhetsbrevet som kom förra veckan. Att åka på ashram och göra yoga en hel vecka är inte bara enkelt. Varje morgon ska man gå upp klockan fyra och meditera. Varje morgon måste man ta beslutet. Ibland vinner lättjan, ursäkterna låter för bra.

Det är väldigt sant och det är nog därför det är så lätt att misslyckas när man bestämmer sig för något - må det vara att träna, gå ner i vikt, lära sig att dansa eller något annat. Vi avger ett nyårslöfte och sen glömmer vi det. Vi förnyar det inte varje gång vi ser något som frestar utan går på som vanligt. Att istället vara medvetet närvarande och i varje situation göra ett medvetet val - det kan leda till bestående förändringar.

27 juni 2005

Asocial

Jag har börjat bli väldigt asocial. Det är mindre bra. Jag orkar helt enkelt inte umgås med folk. Om det är fler än fem personer där jag är tycker jag det är jobbigt. I fredags - midsommarafton - var vi ett gäng på ca 20 personer, vuxna och barn, som hade en trevlig kväll med sång, dans och god mat. Och jag tyckte det var så otroligt jobbigt att vara trevlig hela tiden. Jag ville hellre sitta tyst och inte prata med någon. En ny bekantskap, en tjej som just flyttat till stan, var väldigt trevlig, tror jag. Rättare sagt, hon försökte vara intresserad och trevlig, frågade om mitt jobb, berättade vad hon sysslade med och var allmänt social. Och jag tyckte hon var superjobbig och ville helst inte prata med henne alls. Trots att vi hade en gemensam bekant i hennes gamla hemstad, på andra sidan klotet.

Barnen klädde ut sig och gjorde shower och jag hade ingen som helst lust att titta. Jag smet fräckt in på toaletten, helt enkelt. Kvällen gick vidare i svenskhetens tecken, gamla låtar med Uggla och Marie Fredriksson kom fram på stereon, folk började bli riktigt lummiga och snacka skit, tog fel på namn och upprepade samma skämt i evighet. Inte det minsta skoj.

Jag försöker intala mig att det är ok, att jag också tycker det är roligt när jag är på humör. Men när jag inte är på humör är det svårt att lyssna på rösten som säger "Du KAN bestämma över ditt eget humör. Var inte fånig nu utan ha roligt, släpp loss."

Det är nog också ett stressymptom. Att bli asocial. Jag känner igen det sedan tidigare, när jag faktiskt var deprimerad, hur jag helst vill vara ensam och inte alls umgås med vänner. Hur mitt ex blev arg och inte förstod att jag tyckte det var ansträngande att träffa hans kompisar. Eller mina kompisar, för den delen. Vila och rekreation är det som gäller.

En annan liten fingervisning om hur stressad jag är fick jag när jag inte kunde slappna av trots att jag kostat på mig en dyr och skön massage. Tankarna snurrade kors och tvärs, jobbet upptog mesta delen av dem. Istället för att bara slappna av och flyta bort.

23 juni 2005

Kommunikationsproblem

Jag har kommunikationsproblem. Jag som älskar att kommunicera. Inte informera, inte diskutera utan kommunicera. Jag älskar det som min favoritfilosof kallar för "interligens", dvs det som kommer till i ett samtal, en kombination av två personer. Där föds storverk.

Men på sista tiden har jag känt att jag har svårt att kommunicera. Jag får inte fram det jag vill säga och folk förstår inte vad jag menar. Inte bara så att jag inte hittar ord, utan jag lyckas inte få fram själva meningen i det jag vill säga. Oavsett om det är när jag skriver mail eller pratar med folk. Jag har en klar idé om vad jag säger men min samtalspartner hör något annat. Det spelar ingen roll vilket språk jag pratar, eller om jag pratar med folk med samma eller olika modersmål som jag. Jag kan inte göra mig förstådd och det är fruktansvärt frustrerande. Det hämmar mig i jobbet och det gör att jag drar mig undan från folk och inte vill vara social.

Troligen beror det mycket på min höga stressnivå, att jag inte kan koppla vindlingarna i hjärnan rätt så att jag får fram det jag vill. Jag känner hur det jag vill säga väller fram i mig, det är massor av tankar som vill fram och jag har en perfekt slutsats och kopplar ihop allt. Så sätter jag mig ner för att skriva ner det och det blir bara virrvarr. Inga slutsatser, inte ens en liten röd trådända skymtar i texten.

21 juni 2005

Sömnproblem

Sov uruselt i natt. Värre än vanligt. Vaknade väldigt ofta och var tvungen att vända på mig varje gång. Efter några gånger insåg jag varför. Jag snurrade. Jag hade yrsel och det kändes som att sängen skakade hela tiden. Det enda som hjälpte var att vända på mig, då rörde jag mig och världen stabiliserades. Dessutom hade jag ont i bröstet och mådde allmänt uselt. Datorn stod på och surrade högt, till slut stängde jag av den. Jag klarade inte ljudet.

Inte bra alls. Jag trodde att jag började slappna av, när saker och ting börjar reda upp sig litegrann. Tydligen inte. Eller så är det det jag gör, och det här är bieffekten av avslappningen. Panik. Jag tror det var lätta panikångestattacker, flera gånger om. Väckte maken som somnade om med armen om mig, det hjälpte lite.

20 juni 2005

Medvetanden

Jag läser i "The Power of Now" av Eckhart Tolle att vi har två olika medvetandenivåer. Ett som tänker och som ofta stjälper oss, det kallar han "ego" och så ett annat, ett mera gudomligt medvetande där vi bara är. Det är dit vi strävar, det är dit alla vi sökare vill. Det är också det som alla religioner är baserade på.

Jag skulle vilja utöka det till att vi har tre medvetandenivåer. Ett medvetet tänkande där vi funderar, analyserar, minns och diskuterar. Sedan ett mera undermedvetet som är det som ofta stjälper oss. Det som tänker "Det kommer aldrig funka" och får oss att omedvetet regissera våra misslyckanden. Att det inte funkar att gå ner i vikt, eller hitta ett bättre jobb, eller en människa att älska. Allt detta kan vår andra medvetandenivå förstöra genom sina små elaka tankar. Sedan har vi det tredje, det som Tolle nämner, där är jag med honom.

Kanske är det så att han menar att det jag ser som två medvetandenivåer är en? Han hävdar att egot är alla våra tankar och att genom att iaktta dessa tankar kan vi komma bort från egot och närma oss det fulländade medvetandet.

Jag har problem med att stänga av mina tankar helt. Jag kan iaktta och se de "fula" tankarna men inte de "vanliga". Samtidigt ska man ju, enligt alla, inte döma tankarna utan bara iaktta dem och se att man har dem. Att man HAR dem. Att de inte ÄR jag.

Intressant tanke som han beskriver "Jag tänkte 'Jag står inte ut med mig själv'!" - men hur funkar det? Är jag två? En som är jag och som inte står ut med någon annan, som inte är jag? Han beskriver hur han var desperat, hur han inte ville leva och hur han föll ner i ett svart hål och sen inte minns mer. När han vaknade upp igen var han i ett otroligt lugn. Troligen exakt samma sak som Brandon Bays beskriver i Resan. Det svarta hålet, ingentinget, och efter det upplysning. Ner till den djupaste nivån av medvetande, frid, gläjde och lycka.

Jag hoppas och tror att jag kan ta mig dit. Ibland känner jag mig stressad, som jag skrev häromdagen, över att det dröjer. Jag vill komma dit och hitta lugnet innan jag får barn, så att jag kan ge dem detta lugn, denna trygghet över att det räcker att vara sig själv. Det absolut viktigaste är att man är älskad för den man är, inte det man gör. Den känslan vill jag ge mina barn. Och mig själv och min man, förstås. Viktigt.

17 juni 2005

Iakttagelser

Jag läste en intressant artikel idag, i DN, om nostalgi. Det är lite så jag känner, och alltid har känt, en längtan till landet. En längtan till mitt ursprung. Dock har jag ingen direkt plats dit jag längtar, och jag misstänker att det har med mitt andliga sökande att göra. När jag kom hit kände jag att jag kommit hem, men nu är jag inte helt säker. Det är inte här jag hör hemma, ändå. Storstad är inte jag, även om jag trivs oerhört bra här. Det är nog ett lugnare ställe, en lugnare puls, en närmare kontakt med naturen och dess skiftningar som jag vill åt.

Jag läste vidare i tidningarna och kom till SvD och deras serie om inredning. Mycket intressant! Detta hattande med färger och inredningar. Att inte kunna komma till ro och trivas med stunden. Att hela tiden jämföra sig med andra och vilja imponera på sina vänner och bekanta med allt man åstadkommit. Alla ser sig själva som sina resultat, inte som det de verkligen är. Har man lattefärg i vardagsrummet är man lyckad. Har man marmorgolv och oljad ek i köket är man inne och duktig. Det är inte längre mitt ideal. Jag vill må bra, vara harmonisk och omge mig med saker som jag tycker om. Oavsett färg eller form.

Snarare är det alltså harmonin i hemmet jag är ute efter. Men det betyder inte att det ska vara perfekt, släta ytor och helt avskalat som i den här boken. Nej, jag vill ha hemtrevnad. Kärlek och omtänksamhet ska sitta i väggarna, sen gör det inget om det är lite skit i hörnen, jackor på golvet eller blött på badrumsgolvet.

Mental och fysisk motion

Igår var jag och simmade. I min strävan efter ett mentalt lugn ingår en kroppslig styrka och balans. Det är viktigt att vara helt balanserad. Simningen gick bra, men det är himla jobbigt. Det är en ny motionsform för mig och det är en lustig känsla att vara så dålig på något. Dock tycker jag det är roligt att lära mig något nytt och jag biter ihop och kämpar. Efter femton minuter var jag så slut att jag inte fick fingrarna över vattenytan när jag crawlade. Efteråt kändes det underbart. Trött i hela kroppen och ändå lätt, på något sätt.

N har nu fått boken och ska bara läsa den innan vi kan göra Resan tillsammans. Det ska bli väldigt spännande. Jag har haft lite ångest över att det tar sån tid innan jag kan göra resan och har faktiskt funderat på att gå till en reseterapeut för att göra det själv. Men jag börjar lugna mig och inser att Resan finns kvar, jag kan göra den när som helst. När jag är redo kommer jag att göra den. Det är ingen idé att stressa utan det är bättre att ha tålamod och låta den komma när jag är redo för den.


16 juni 2005

Ögonöppnare

Jag tror att jag ska se gårdagens samtal som en ögonöppnare. Inse att jag faktiskt inte vill jobba på ett företag som premierar att anställda jobbar 60-70 timmar i veckan och där man måste kämpa som ett djur för att få sin lagstadgade semester. Trots alla de fördelar som jobbet faktiskt har.

Den svenska livsstilen är en exportvara. Man har i Sverige insett att personer som har ett rikt privatliv och mår bra gör ett bättre jobb. Japanerna, exempelvis, är mycket intresserade av hur detta fungerar, för att vända sitt tåg som är på väg rakt in i väggen med alla som dör på jobbet. Men det har min (svenske, hör och häpna) chef inte insett. Han är fortfarande kvar på 90-talet där man skulle göra allt, hela tiden och vara störst, bäst och vackrast. Det spelar ingen roll om medarbetarna kör slut på sig, så länge chefen kan visa svarta siffror och gärna vara lite bättre än de andra företagen i samma bransch.

Jag spelar inte det spelet. Jag vill vara en hel människa. Jag vill ha tid att utveckla mig på min fritid och jag vill bli utvecklad och utmanad av mitt jobb. Jag vill ha en chef som lyssnar på vad jag säger och ger mig konstruktiv kritik, både när jag gör bra och dåliga saker.

Det känns skönt att ha kommit så här långt, att jag kan definiera vad det är jag vill.

Något helt annat, men ändå ihopkopplat:
I förrgår bad min make mig att boka en tandläkartid åt mig, det är närmare för mig. Jag undrade när han ville gå och han sa att det spelade ingen roll. Jag gillade inte att han lämpade precis allt ansvar på mig - om jag bokar "fel" tid så gnäller han på mig. Han hävdar att han ger mig helt fria händer. Jag lyckades faktiskt känna efter hur det var jag kände och förklara det för honom, utan att vi började gräla. Jag kände att jag kunde hålla mig lugn och känna efter och verkligen se hur det hängde ihop, istället för att bara bli arg på honom för att han inte orkar göra något själv.

Jag börjar komma någon vart i mitt känslosnurr. Det är häftigt!

15 juni 2005

Ska man skratta eller gråta?

Årets lönesamtal inträffade i juni. Enda fördelen är väl att den lilla löneökning man får kommer i en klumpsumma på junilönen. Höjningen var löjlig, ca 400 SEK. Från 15900 till 16300. Jag har ju bara 220 universitetspoäng (civilekonom + magisterexamen i språk) och talar tre språk flytande, så man får väl inte vara för sniken.

Efter hårda förhandlingar lyckades jag få honom att gå med på att ge mig frihet under ansvar. Dvs när jag jobbar som ett djur en hel helg ska jag själv få bestämma när jag vill ta ut det. Inte som tidigare, att jag inte haft någon monetär ersättning och inte heller någon timersättning.

Dessutom lyckades jag, efter ännu hårdare förhandlingar, få en veckas extra semester. Så nu har jag 25 dagar. I år. Absolut inte nästa år. Och jag får absolut inte säga det till någon annan. För då kanske de också, hemska tanke, kräver det!

Citat min chef "Du är den förste jag stött på som är så hård och kräver sånt här vad gäller ledighet. Det är ju faktiskt så att det är de som jobbar 60-70 timmar per vecka som blir premierade och som kommer någon vart."

Japp, och jag har ingen lust att bränna ut mig och bli ett vrak. Men han kanske vill ha såna anställda? De kanske är lättare att hantera än vi som tycker att vi vill ha ett privatliv förutom jobblivet?

Förresten. Jag kan tänka mig att jobba tio-tolv timmar eller mer om jag själv ser ett resultat av mitt arbete. Om jag jobbar för mig själv, om jag själv kan bestämma över min budget och om jag får göra det jag vill. Det ska jag. Snart. Snart, snart, snart, och snarare än min chef kan ana, kommer jag att säga upp mig och göra något helt annat. Något som ligger mer i linje med mina värderingar, något som inte bara producerar pengar utan även ger annan tillfredsställelse. Det ser jag verkligen fram emot!

14 juni 2005

Helgandlig

Jag tror att jag är helgandlig. Vissa är helgmotionärer, men jag är helgandlig. Varje helg läser jag en massa böcker och blir otroligt inspirerad. Jag vill meditera, jag vill gå på retreats och jag vill utveckla mig spirituellt. Så kommer måndagen och det finns knappt tid till eftertanke. Jo,  jag gör mina morgonövningar, men inte mycket mer. Jag försöker men hinner liksom inte med.

Det är dags för semester, tror jag. En semester där jag kan sätta upp lite riktlinjer för mitt liv. Där jag kan fundera på vad det är jag vill och hur jag vill komma dit. Tänk vad skönt det skulle vara att ha semester utan att behöva tänka på någon annan? Det är väl dags att göra det nu, innan barn kommer och tar all min tid, även den lilla som finns utanför jobbet ...

10 juni 2005

Djupa diskussioner

Gårdagskvällen ägnades åt djupa diskussioner med en kär väninna. Lite rödvin, lite trevligt sällskap och bra musik ger bra diskussioner. Oftast.

Vi funderade på hur det blir. Hur hon blev deprimerad, väldigt deprimerad, när livet inte ville som hon ville. Hur hon ryckt upp sig nu och mår bättre. Men hur hon fått en liten stroke som en påminnelse. Vid 26 års ålder! Dit vill jag inte! Symptomen hon beskrev stämde läskigt väl in med mina yrselanfall. Dags att ta det lugnare.

Idag ska jag hämta boken, "The Journey" åt M så att hon kan läsa den och vi kan göra resan snart. Tack och lov var hennes knöl i bröstet inte cancer utan en godartad cysta. Men hon har fått sig ett skrämselanfall, vill jag lova. Jag med. Hon är inte heller gammal.

Igår var första gången jag sade högt till någon utomstående vad jag tänker på. Att jag vill arbeta med något som är meningsfullt och som ingår i jordens stora kretslopp. Jag har skrivit det här förut och det har gjort mig säkrare, så att jag kan säga det högt. Att leva med jorden är det jag vill göra. Jag har romantiska drömmar om ekologiska tomater och hembakta svamppajer. Jag hejdar mig när jag börjar drömma om ekollonbökande smågrisar och lyckliga hönor - vid djur går min gräns. Jag är lat!

Ett litet växthus med allehanda godsaker, egna örter i trädgården och vinbärsbuskar på tomten däremot! Det vill jag ha. Och närhet till ett kantarellställe eller två, samt gärna lite vilda hallon på vägen. Lyx!

08 juni 2005

Hur mår jag, egentligen?

Bra fråga.

Jag startade den här bloggen för att se hur min andliga utveckling fortskrider. Jag kände att jag började närma mig en korsväg, en korsning där jag började gå mer stadigt mot det jag verkligen vill tro på. Nu är jag inte lika säker.

Kanske är det på grund av jobbet. Det tynger ner mig, det drar ner mig i gyttjan och jag klafsar och klafsar och kommer ingenvart. Jag sitter av tiden på jobbet genom att surfa, läsa och svara på mail. Jag gör det jag måste, nödtorftigt, men orkar inte ta nya initiativ. Fast ibland gör jag det ändå, kastar upp en boll som jag tror på. Den brukar landa med en duns på chefens golv och rulla långsamt tillbaka till mig. Mer än så blir det inte. Fruktansvärt frustrerande.

Saker och ting bestäms bakom min rygg. Saker jag vill göra ändras och blir annorlunda. Saker jag kämpar för att genomföra ses som tråkiga och onödiga och dumma påhitt och läggs ner. Det kan göra den bäste något nedslagen och för mig funkar det inte längre. Jag orkar inte. Jag förändras som person. Min väninna som jag inte sett på ett tag kommenterade i helgen att jag verkligen måste komma bort, jag är helt annorlunda.

För att inte tala om yrselanfallen, den ständiga tröttheten och utledheten. Och infektionerna som kommer hela tiden. Svampinfektioner, inflammation i hälen, förkylningar, hugg i bröstet. Vad är det jag håller på med egentligen? Jag måste härifrån!

Samtidigt tycker jag det är så trist att mönstret upprepar sig. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag avskyr min chef och slutar för att "det är bättre att vara arbetslös än att vara kvar här!" Det måste ju vara något som jag gör fel, också. Eller väljer jag fel jobb, helt enkelt? Vägrar jag att se att det här jobbet är så illa som det är, hoppas på att jag kan göra något av det och går in i det med skygglappar? Jag vet inte. Något är det.

Samtidigt känner jag ju att jag går in i en deppigare fas. Jag orkar inte träffa folk, jag har ingen lust att småprata. Jag är trött och gnällig, oavsett hur länge jag sover. Jag vill inte göra någonting, jag vill inte jobba, inte tänka. Jag vill bara sova, läsa och göra ingenting. Jag "håller ut" genom att tänka att jag snart får en långhelg, snart får semester. Men sen då? När semestern är slut och inget mer att se fram emot förrän till jul?

Visst måste jag söka nytt jobb. Men jag vill inte jobba just nu. Jag har inte energin att sälja mig själv. Jag vill komma i balans, hitta det jag vill göra och sedan söka det jag verkligen vill. Jag vill jobba med naturen. Jag vill jobba med att hålla det stora kretsloppet igång. Jag vill vara en del, en liten del av vårt stora liv här på jorden, och jag vill inte bara generera pengar åt någon annan. Jag vill såklart ha gott om pengar, eller åtminstone såpass att jag inte behöver oroa mig, men jag vill inte vara i en bransch som bara gör pengar för pengars skull. Där vinsten är det enda som räknas, för vinstens skull och inget annat. Som nu, i ett företag där vi har urusla löner, vi har urusla villkor och vi får inte ens vidareutbilda oss i något som vi förväntas kunna - och chefen är stolt över att vi lyckas hålla oss under budgeten varje år, som en av de få i koncernen. Nej. Ingenting för mig.

När ska jag våga hoppa?

01 juni 2005

Att agera, inte reagera

Det går att påverka sina egna känslor. Det går att lära sig att agera på det man känner, inte reagera. Dvs inte reagera blint så som jag gjorde igår - frustration... hungersug.

Men hur gör man? Hur avdelar man sig själv från sina känslor? Hur lyckas jag med att vara glad och fylld av kärlek när jag blir så otroligt arg av att få en utskällning?

Eller som en väninna undrade häromdagen - hur skiljer man på sitt privata jag och sitt arbetsjag? Samma fråga.

Jag tror att jag kan lära mig det. Det måste vara samma sak som att leva i nuet. Att, som Åsa Nilsonne säger i sin bok "Vem är det som bestämmer i ditt liv" iaktta utan att döma, att lära känna sina känslor och känna igen dem när de kommer. Inte låta dem ta över utan lugnt konstatera "Nu känner jag såhär, nu ska jag inte rusa åstad och göra så som jag känner utan vänta lite och se om jag kan handla som jag vill istället."

Ett steg i taget. Andas in, andas ut. Andas in...

31 maj 2005

Frustration = godissug?

Jag kommer ingen vart i mitt arbete. Mitt dagliga slit, ni vet. När jag kör fast blir jag kaffesugen. Funderar på att gå och köpa mig en kaffe och en muffin.

Är det så att när jag kör fast i något, när jag inte kommer någon vart, då vill jag "fly" med sötsaker? Jag vill ju gå ner i vikt, jag vill inte hålla på och småäta hela tiden, men jag blir så sugen.

Kanske kan jag nu, när jag ser mönstret, bli mer uppmärksam på vad det är som händer när jag blir sugen på något gott. Att jag faktiskt inte är hungrig utan bara trött och uppgiven inför en uppgift som jag har svårt att lösa. Hur kan jag komma undan suget? Räcker det med att jag säger till mig själv "Jag är faktiskt inte hungrig, jag behöver inte gå och handla" - men hur blir jag då av med suget i magen? Det är fysiskt, det finns där. Pådrivet av en inbillad sockerkick, men dock.

Jag tror jag ska gå och ta lite vatten!

Och sedan komma på ett bra sätt att lösa själva uppgiften. Så att jag istället kan belöna mig själv med kaffet och muffinsen, när jag avslutat uppgiften. Men det diskuterar jag en annan dag.

Att lita på universum

Det är inte lätt att våga lita på universum. Att lita på att universum kommer att leda mig dit jag passar bäst. Att lita på att det jobb jag kommer att få är ett jobb som kommer att passa mig. I en av mina böcker, det är nog "A return to Love" står det om en person som inte vågar lita på Universum:

"How do I dare to give my career to god? I'm a musician, maybe he wants me to be an accountant!"
"Don't you think he'd rather have someone that is good with money to do that"

Dvs att universum ser till att just du får göra det du är bra på för att sprida universums eviga kärlek och glädje vidare.

Mitt problem - ett av dem, får jag väl säga - är att jag inte vet vad jag är bra på. Eller rättare sagt att jag inte vet vad jag vill göra med det jag är bra på. Vad vill jag bli när jag blir stor? Så jag får försöka lita på att universum både vet vad det är jag kommer att bli lycklig av och hur.

Stora saker att lämna till universum!

Men samtidigt - vad är det som säger att jag skulle vara bättre på det själv? Vad är det som säger att jag kommer att hitta mitt drömjobb och få det, alldeles själv utan någon som helst hjälp från ovan? Speciellt som jag inte ens vet vad det är jag vill göra. Alltså är det bättre att lämna det beslutet åt universum och själv sträva på och göra mitt bästa, hela tiden. Hela tiden försöka ge glädje och kärlek i mitt jobb och i min fritid. Och tryggt lita på att universum fixar resten, så länge jag håller min del av avtalet.

29 maj 2005

Fortsätta framåt

Jag jobbar mycket på att vara närvarande. Att hela tiden vara med, inte äta och tänka på en massa annat, utan faktiskt känna vad maten smakar. Att vara närvarande i en konversation med vänner och inte tänka på vad jag ska ha till middag ikväll.

Samtidigt övar jag mig på att omfatta världen med kärlek. Att se att min chef inte är elak och tycker illa om mig när han gör mitt jobb svårare, utan att han faktiskt handlar på ett sätt som han tror är rätt. Att hela tiden tro på att kärleken räddar världen och att min egen inneboende
styrka och kärlek kommer att leda mig rätt.

Det låter helflummigt, och det får det göra. Det är ok, det också.

Gör om, gör rätt...

En dag sa en kär vän ”Det finns inget rätt. Det är du som själv skapar ditt rätt.” och det var en ögonöppnare. Jag har alltid känt att jag gjort fel. Varit rädd för att göra fel. TM - jag gjorde fel, för det blev inte som det skulle, som läraren sa. Reiki, jag kände aldrig kraften sådär riktigt som de andra gjorde. AT var jag ganska duktig på och kunde mer än de andra.

Ni vet, det klassiska duktig-flicka-syndromet. Som kan appliceras på precis allt. Att säga till sig själv att man gör fel när man mediterar - hur kan man veta det? Man måste få uppmuntran att själv hitta rätt väg. TM var dock min första erfarenhet och där talas det mycket om att alla lärare ska guidas av Maharishi själv så att ingen gör fel när de lär ut den heliga läran. För om de gör fel så kommer eleverna att lära sig fel och då kommer läran att vattnas ut och världen aldrig att räddas. Inte konstigt att jag blev vettskrämd och var övertygad om att jag inte kunde!

Qigong

Min mäster har gett mig andningsövningar. De är väldigt enkla - andas in, håll andan och andas ut igen. I noga preciserade intervaller. Jag gör dem varje morgon och förundras över resultatet. Eller rättare sagt, jag förundras över hur dåligt jag mår när jag inte gör dem. När jag var sjuk en vecka och sedan lat en vecka till ramlade jag djupt ner i depressionsträsket, hatade mitt jobb och gjorde min omgivning rädd för min skull. Sen tog jag tag i min krage och satte igång igen. Det tog bara fyra-fem dagar så var jag tillbaka uppe igen. Otroligt!

Mäster säger att man genom att kunna kontrollera sin andning kan kontrollera även andra saker i sitt liv. Dessutom blir det enklare att lära sig saker och man får större uthållighet i fysiska sporter och andra aktiviteter. Detta har jag inte märkt av, men det kanske är så. Att jag mår bättre och att jag kan tänka klarare har jag dock märkt. Jag har nu hållit på i nästan ett halvår med detta och vill verkligen inte sluta.

Jag sitter på morgnarna och andas. Andas in, andas ut. Andas in, håll andan, andas in lite till. Andas ut, in, och så håll andan igen. Jag går framåt i övningarna men skyndar för en gångs skull långsamt. För första gången är det inte viktigt att ”bli klar”, att gå vidare till nästa nivå. Nej, jag gör gärna om en extra dag, för att känna att det känns bra.

I stillheten på morgnarna kommer många tankar. Ofta är det bara virrvarr men då och då kommer ett guldkorn. Jag satt och tänkte på min utveckling och tänkte ungefär att ”nu när jag har lyckats ge upp min fixering om att inte ha barn, så kanske jag kan komma ett steg till” och så kom jag att tänka på den gången - eller om det var gångerna - när jag faktiskt aktivt bestämde mig för att jag inte ville ha barn. Jag kan inte ha varit mer än nio-tio år och var olycklig. Jag kände mig oälskad och bestämde mig för att jag aldrig skulle ha barn. Barn var inte älskade och därför gjorde jag fel om jag satte fler oälskade barn till världen.

Denna tanke, troligen född av något litet misstag mina föräldrar gjort - eller bara en missuppfattning från min sida - slog rot hos mig och under alla år har jag ogillat barn, jag har bestämt hävdat att jag inte ska ha barn och att jag kommer att bli lycklig utan barn. Jag ska här säga att jag faktiskt fortfarande inte tvivlar på att jag kan bli lycklig utan barn. Men nu, tillsammans med en man som vill ha barn och som under en lång period försiktigt har övertygat mig om att det inte är så farligt, har jag lyckats komma undan från denna tanke.

Jag känner att jag kommer att kunna förlåta mina föräldrar. De var kanske inte alltid de bästa föräldrarna som fanns, de hade sina svårigheter och de hade mycket emot sig, men de gjorde sitt absolut bästa. Mycket annat kan man inte göra som förälder. Vilket jag nu måste komma ihåg. Jag har ännu inte riktigt lyckats förlåta dem helt, men jag jobbar på det.

Vilket för mig in på ett fysiskt symptom. I The Journey talas det mycket om att vi själva skapar våra sjukdomar. Jag har funderat på om mina fotproblem kunde ha sitt ursprung i en mycket infekterad och ledsam historia med en väninna, men kom på idag när jag satte foten mot sängen att jag faktiskt har problem med mina rötter. Jag har inte rett ut situationen med mina föräldrar, jag har inte förlåtit dem än. Det manifesterar sig troligen i min fot. Min kontakt med jorden. Jag jobbar på det (samtidigt som jag naturligtvis får adekvat behandling för foten) och är säker på att det kommer att lösa sig.

A Course in Miracles

En kär väninna var på besök och hon är också en sökare. Söker kärleken, söker en man, söker en familj. Kommer aldrig till ro. Hon gav mig ”A return to love” av Marianne Williamson. Och sa ”Ta inte gud-snacket på fel sätt. Ersätt ’Gud’ med ’Universum’ om det känns bättre.” Så det gjorde jag.

Det var en bra bok. Mycket bra. Jag hade tidigare läst ”The power of now” och ”Vem är det som bestämmer i ditt liv”, två mycket bra böcker som gav mig väldigt mycket. Men denna förde en ytterligare en pusselbit till till mitt pussel som snart börjar bli färdigt.

När jag surfade runt på nätet snubblade jag över boken ”The Journey”. Jag läste lite om den och blev intresserad. Så glömde jag bort den. Tills den dök upp igen i mina surfanden. Nu tog jag det på allvar och gick och köpte boken. Dessutom har en väninna fått en elakartad knöl i bröstet som måste tas bort, så jag tänkte att det kanske var dags för en resa.

Det var också en mycket bra bok. Den kom i rätt ögonblick för mig. Jag är redo för en resa.

En bok till...

En dag kom jag över en bok på nätet, om reiki. Där stod ungefär ”tror du verkligen att ännu en teori, ännu en metod, kommer att frälsa dig?” och det fick mig att haja till. Det jag söker är väl ändå inte något som utifrån kommer att frälsa mig? Det jag söker måste ju redan finnas där, i mig själv. Oavsett hur många olika teorier eller religioner jag provar är det ju ändå till syvende och sist upp till mig, om jag vill tro på dem, om jag vill anamma dem och om jag vill ge upp mig själv till dem.

Min tro

Jag tror inte på gud. Jag gjorde det när jag var liten men blev besviken och slutade. Dock tror jag på en större kraft. En kraft i tingen, i stenarna, växterna och i oss själva. Något som är större än vad vi är. Men vad kan jag inte riktigt sätta fingret på.

Universum - Gud - den yttersta godheten

För ett par år sedan diskuterade jag konceptet ”Universum” med väninnor. Universum är den yttersta kraften. Godheten, visheten och kärleken. Universum finns alltid med dig. Universum hjälper dig alltid. Våga lägga ditt liv i Universums händer och det kommer att gå dig väl.

På många sätt funkar det. Universum ger mig ofta det jag ber om. Universum gav mig ett jobb. Universum gav mig en underbar man. Varför söker jag vidare?

Varför?

Här skriver jag om min andliga utveckling. För att ha en plattform att skriva ner det som händer mig och för att hitta andra, likasinnade att diskutera med.

Jag är en klassisk sökare, som sedan många år tillbaka sökt efter ”det där”. Det där obeskrivbara, lugnet, nirvana. Det där som är så svårt att definiera. Jag har lärt mig TM, jag har gått reikikurs. Jag har provat autogen träning, AT och jag har läst böcker om självhypnos. Jag är intresserad av NLP och en gång gick jag en kurs i medicinsk qigong, som tyvärr var humbug från start till mål.

Vad har jag fått ut av det här då? Inte mycket.

TM
Funkade inte, jag fick ont i huvudet. Min guru kunde inte hjälpa mig. Jag har gått fram och tillbaka med TM i femton år, ibland går det, ibland inte.

AT
Hjälpte väl lite grann men efter ett tag så slutade jag med det också. När de regelbundna träffarna på arbetsplatsen rann ut i sanden gjorde mitt engagemang det också.

Reiki
Gjorde under för min stressmage, redan första gången hemma hos min mäster kände jag att magen lugnade sig. Efter den första ”rensningen” med reiki så var magen överlycklig. Men så slutade jag göra reiki... Det rann ut i sanden. Det var för tidiga morgnar. Och så är magen som den är. Igen.

Medicinsk qigong
Hemskt! Det var en otroligt jobbig mäster, det var konstiga kurshäften och ingenting gick att tro på. Jag försökte naturligtvis att göra som han sa ändå, men slutade snart igen.

NLP
Har jag egentligen aldrig gett en riktig chans. Jag snubblade över det för några år sedan och är mycket intressserad, men jag har inte gått någon kurs och aldrig orkat läsa klart en bok. De böcker jag börjat läsa har jag gillat, men något har hindrat mig från att verkligen sätta igång och göra det som står. Kanske den amerikanska överhurtigheten, kanske jag själv som egentligen inte vill bryta mig ur mina mönster?

Mönstret...
Ni ser mönstret, va? Jag hittar en ny metod, blir uppsluppen och glad och ger mig med liv och lust in i detta. Jag läser allt jag kan hitta och jag vet precis hur man ska göra. Och gör det också, med själ och hjärta, i säkert två-tre veckor. Sen tröttnar jag. Vill sova längre på morgnarna eller reser bort och tappar tråden. Och så rinner det ut i sanden. Klart man inte får nåt resultat av detta!